2024:03

Överväganden vid ersättning för sveda och värk. Ej ytterligare ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

8 § patientskadelagen (1996:799) samt 5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Ärendet gällde en kvinna, född 1988, som bedömdes ha rätt till patientskadeersättning för skada till följd av fördröjd diagnos av ett psykiatriskt tillstånd mellan åren 2014 och 2017. Tvist uppkom om vilken ersättning som kunde lämnas för patientskadan och hur ersättningen skulle beräknas.

PATIENTEN anmälde utökat psykiskt lidande, med läkemedelsberoende av psykofarmaka och självmordsbenägenhet, orsakat av fördröjd diagnos och behandling av autism (Aspergers syndrom) och ADHD från år 2010 och framåt. Hon framförde även att det gjorts en överförskrivning av läkemedlet Xanor (bensodiazepin). Patienten gjorde också gällande att det inte skulle göras någon jämkning av ersättningen på det sätt bolaget gjort, att hon har rätt till full ersättning och att ersättningen i vart fall kunde lämnas på samma sätt som vid felaktigt frihetsberövande.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET har bedömt att patienten har rätt till patientskadeersättning enligt följande:

Det föreligger en fördröjd diagnos av autismspektrumstörning sedan december 2014 i patientskadelagens mening. Vid korrekt handläggning hade neuropsykiatrisk utredning år 2014 utökats till autismspektrumstörningar och sannolikt även visat på en sådan.  Nu ställdes diagnosen i oktober 2017 där det framkom att patienten sedan tidigare hade diagnoserna ADHD, ospecificerad bipolär sjukdom samt kronisk ätstörning i form av bulimi. Utredning hade därutöver givit belägg för diagnosen Aspergers syndrom. Patienten har rätt till patientskadeersättning för de besvär som diagnosfördröjningen av autismspektrumstörning orsakat, såsom vissa merbesvär under fördröjningsperioden. Bolaget har lämnat ersättning för sveda och värk under fördröjningstiden från den 1 december 2014 till den 25 oktober 2017. Någon felaktig diagnos föreligger inte före december 2014. Den godkända diagnosfördröjningen har inte heller medfört patientens nuvarande besvär. Det föreligger inte rätt till ersättning från patientförsäkringen för anmäld läkemedelskada.

PATIENTSKADENÄMNDEN gjorde följande bedömning:

Frågan om ersättning för läkemedelsskada

[...]

Frågan om ersättning för godkänd patientskada

Vad avser ersättningen för sveda och värk till följd av den diagnosfördröjning av autismspektrumstörning som har godkänts som patientskada gör nämnden följande bedömning.

Patienten har fått ersättning med 20 000 kr vilket i princip motsvarar 25 procent av grundbeloppet för sveda och värk enligt Trafikskadenämndens riktlinjer. Patienten har framfört att ersättningen inte ska reduceras av den omständigheten att hon har en psykisk sjukdom i grunden. Till stöd för sin ståndpunkt åberopade patienten nämndens referat 2018:11 och 2018:15. Vidare påtalade hon att bevisbördan för jämkning av ersättningen åligger bolaget.

Nämnden konstaterar att det inte rör sig om någon jämkning av ersättningen. Vidare behandlas inte storleken på ersättningen för sveda och värk i de ovannämnda referaten.

Den ideella ersättningen bedöms utifrån tabeller som fastställs av Trafikskadenämnden. Dessa tabeller utgör riktlinjer och Trafikskadenämndens avgöranden är vägledande vid bedömning av ersättning för skador där ersättning lämnas på skadeståndsrättslig grund.

På samma sätt är Patientskadenämndens avgöranden vägledande för bedömning och beräkning av ersättning för patientskador. Till skillnad från skador som uppstår vid exempelvis en trafikolycka har en patient i de allra flesta fall en befintlig grundsjukdom eller grundskada som denne behandlades för när patientskadan uppstod. Om patientskadan består av en försämring av grundsjukdomen eller grundskadan lämnas patientskadeersättning för försämringen, den så kallade merskadan. De riktlinjer som Trafikskadenämnden har ställt upp för beräkning av sveda och värk går därför inte att tillämpa rakt av vid patientskador. Enligt den praxis som har utvecklats för patientskador beaktas även den akuta läkningstid som grundsjukdomen eller grundskadan skulle ha medfört om inte patientskadan hade inträffat (se nämndens referat 2018:15). I patientskador kan det även handla om långa perioder med besvär som inte är stationära. Ersättningen bedöms då med hänsyn till omfattningen av de besvär som försämringen till följd av patientskadan har medfört och bestäms utifrån 100, 75, 50 eller 25 procent av grundbeloppet för sveda och värk.

I förevarande fall består den merskada som ska ersättas av den ökade psykiska påverkan patienten har haft till följd av att hon på grund av den fördröjda diagnosen av störning inom autismspektrat inte har kunnat få de riktade insatser hon skulle ha fått vid en tidigare diagnos. Det är alltså inte den neuropsykiatriska diagnosen i sig som ska kompenseras utan enbart de ökade besvär hon åsamkats av de uteblivna hjälpinsatserna. Bedömningen försvåras dock av att hon har en grundläggande psykiatrisk och neuropsykiatrisk problematik i form av bipolär sjukdom, bulimi och ADHD. Det går därför inte att särskilja exakt vilka psykiska besvär som kommer av fördröjningen respektive övriga orsaker. Nämnden anser att den ersättning på 25 procent av grundbeloppet för sveda och värk som har utbetalats är skälig i förhållande till patientskadans omfattning. Därmed föreligger inte rätt till ytterligare sådan ersättning.

Nämnden instämmer vidare i Löfs bedömning att diagnosfördröjningen inte har medfört några kvarstående besvär. Därmed föreligger inte rätt till ersättning för bestående men.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2023/0509