2023:10

Bristfällig handläggning vid nekrotiserande fasciit. Ytterligare ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en man, född 1975, som sökte vård på ÖNH-klinik den 7 mars 2017 på grund av halsont och hög feber sedan några dagar tillbaka. Det bedömdes att en halsböld förelåg och ett försök till punktion gjordes utan att få något utbyte. Antibiotika förskrevs, patienten skickades hem med ett inbokat återbesök två dagar senare. Patienten återkom dock den 9 mars 2017 då hans symtom hade förvärrats. Det konstaterades att han drabbats av en nekrotiserande fasciit (en mjukdelsinfektion) vilken krävde omfattande och upprepade kirurgiska ingrepp, sjukhusvård och antibiotikabehandling. Tvist uppkom om det uppkomna tillståndet hade kunnat behandlas annorlunda än vad bolaget bedömt och om rätt till ytterligare ersättning förelåg.

PATIENTEN yrkade ytterligare ersättning för sveda och värk då han ansåg att akuttiden till följd av diagnosfördröjningen var längre än vad bolaget hade bedömt. Patienten framförde vidare att han hade kvarstående besvär och således var berättigad till ersättning för bestående men. Enligt patienten var han berättigad till ytterligare ersättning för ärr och ersättning för inkomstförlust till följd av den godkända fördröjningen.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde ersättningsanspråket med följande motivering:

Det föreligger en fördröjd diagnos och behandling av nekrotiserande fasciit under ett dygn då patienten borde ha bokats in på ett återbesök den 8 mars 2017. En förnyad undersökning den 8 mars 2017 hade med övervägande sannolikhet lett till misstanke om en utbredd mjukdelsinfektion och en operativ åtgärd hade skett samma dag eller natten mot 9 mars.

Fördröjningen har lett till ett förvärrat lidande med en förlängd akuttid och ökad ärrbildning på grund av ett ökat antal omoperationer. Nekrotiserande fasciit är även vid adekvat diagnos och behandling en mycket allvarlig infektion som ofta kräver upprepade kirurgiska insatser, intensivvård och bred antibiotikabehandling under en längre tid. Diagnosfördröjningen har i viss mån påverkat antalet kirurgiska ingrepp och har även medfört en förlängd akuttid.

Patientskadan har medfört en akuttid under perioden från den 7 mars 2017 till och med den 31 juli 2017. Vid behandling i rätt till hade akuttiden kunnat avslutas en månad tidigare. Ersättning har därför lämnats med 8 000 kr.

Ärrbildningen är till 90 procent orsakad av grundskadan och till 10 procent orsakad av fördröjningen, som framför allt avser ett kosmetiskt mer uttalat ärr till vänster på halsen. Ersättning för utseendemässig förändring motsvarande kategori C (missprydande) har lämnats med 37 000 kr.

Även en behandling i rätt tid hade medfört omfattade kirurgiska åtgärder och revisionsingrepp och det är inte övervägande sannolikt att det föreligger ett samband mellan fördröjningen och de kvarstående besvär som föreligger. Patientskadan medför inte någon psykisk merskada och är inte heller orsak till en längre eller högre grad av arbetsoförmåga än vad som orsakats av grundsjukdomen.

PATIENTSKADENÄMNDEN gjorde följande bedömning:

Patienten sökte vård den 7 mars 2017 med en anamnes på tre - fyra dagars hög feber och hade då höga infektionsparametrar (CRP över 200). Det gjordes ett försök att punktera vad som misstänktes vara en halsböld utan att få utbyte trots påtaglig svullnad. Patienten skickades hem med peroral antibiotika för halsböld. Två dagar senare sökte han vård akut och diagnostiserades med nekrotiserande fasciit (mjukdelsinfektion) vilket krävde omfattande och upprepade kirurgiska ingrepp, sjukhusvård och antibiotikabehandling. Patienten har anmält att behandlingen och slutresultatet har blivit långt mer omfattande med anledning av att diagnosen fördröjdes. Löf har bedömt att patienten borde ha bokats in på ett återbesök den 8 mars 2017 och att det därmed föreligger en fördröjd diagnos och behandling på ett dygn. Enligt Löf har fördröjningen i viss mån påverkat antalet kirurgiska ingrepp och medfört en förlängd akuttid. Löf har vidare bedömt att diagnosfördröjningen med övervägande sannolikhet inte har medfört några bestående men eller någon arbetsoförmåga.

Nämnden finner att patienten utifrån de uppvisade symtomen borde ha lagts in för observation i stället för att skickas hem den 7 mars. Det hade då kunnat påbörjas behandling med intravenös antibiotika, genomföras en CT-undersökning samt en noggrann uppföljning av det kliniska förloppet. Den nekrotiserande fasciiten hade då upptäckts tidigt på morgonen den 8 mars och medfört omedelbar kirurgisk intervention utöver antibiotikabehandlingen. Vid nekrotiserande fasciit är det av största vikt att omhändertagande sker ytterst skyndsamt och att sjukdomsutvecklingen bromsas med antibiotika.

Enligt nämnden hade det allvarliga förloppet med övervägande sannolikhet kunnat påverkas i en positiv riktning med en tidigare insatt behandling. Det går inte att säkert avgöra vilka skador som hade kunnat lindras eller förhindras, endast att konsekvenserna skulle ha blivit mindre omfattande. Nämnden uppskattar att 50 procent av följderna, inkluderat den utseendemässiga förändringen, skäligen bör anses ha orsakats av diagnosfördröjningen och överlåter till Löf att närmare utreda skadeföljderna samt beräkna vilken ersättning som kan lämnas. 

När det gäller ersättningen för utseendemässig förändring anser nämnden att den ska beräknas och ersättas utifrån kategori D, klart missprydande.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2023/0246