2023:02

Vid bestämmande av ersättning för sveda och värk har temporär invaliditet inte ansetts vara lämplig ersättningsform. Ytterligare ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

8 § patientskadelagen (1996:799) samt 5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Ärendet gällde en man, född år 1959, som år 2012 opererades på grund av en vänstersidig lårbensfraktur efter en trafikolycka. På grund av fortsatta besvär beslutades att osteosyntesmaterial (material för kirurgisk fixation av ben) från tidigare operation skulle avlägsnas. I samband med en operation som utfördes i maj 2019 drabbades patienten av en höftfraktur och nytt osteosyntesmaterial sattes in. Han opererades på nytt den 11 november 2020.

Bolaget har bedömt att patienten har rätt till patientskadeersättning för den höftfraktur som han drabbades av i samband med operationen i maj 2019 och följderna av denna. 

PATIENTEN anförde att han inte var nöjd med den ersättning som betalats ut till honom för den godkända skadan.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Ersättning för sveda och värk har lämnats under perioden från och med operationen i maj 2019 till och med den 26 november 2019. Därefter har ersättning lämnats i form av temporär invaliditet då patienten bedömdes ha besvär motsvarande 10 procent medicinsk invaliditet från och med den 27 november 2019 till och med den 10 november 2020. Efter reoperationen som utfördes den 11 november 2020 lämnades återigen ersättning för sveda och värk fram till och med den 29 december 2020.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till ytterligare ersättning och gjorde följande bedömning:

Temporär invaliditet

Enligt 8 § patientskadelagen bestäms patientskadeersättning enligt 5 kap. 1 – 5 §§ och 6 kap. 1 och 3 §§ skadeståndslagen (1972:207) med vissa begränsningar som här saknar intresse. Av 5 kap. 1 § 3 p. skadeståndslagen framgår att ersättning för personskada omfattar ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter till följd av skadan. Av förarbetena till skadeståndslagen framgår att gränsen mellan ersättningstyperna sveda och värk respektive lyte och men är den tidpunkt då ett bestående invaliditetstillstånd har inträtt. Varken i lagtext eller i förarbeten talas det om temporärt stationära tillstånd. Det anges däremot, vad avser ersättning för lyte eller annat stadigvarande men, att denna ersättning blir aktuell när skadeföljder kvarstår efter den tidpunkt när den skadades tillstånd har blivit stationärt och behandling i egentlig mening har upphört. Utmärkande för sådana skadeföljder är att de kan anses påverka den skadades liv permanent. Hur ersättningsbeloppen ska fastställas har överlämnats till praxisbildande organ såsom domstolar och nämnder.

Enligt nämndens bedömning har således ett invaliditetstillstånd inträtt då den akuta vården och behandlingen i egentlig mening har upphört och det medicinska tillståndet kan anses vara stationärt. Det har i skaderegleringen ibland förekommit att långa perioder av akut sjuk- och läkningstid har ersatts i form av temporär invaliditet med viss ledning av Trafikskadenämndens tabeller för bestående men. Ersättning i sådan form är dock inte allmänt vedertagen och medför att den skadelidande vars tillstånd inte är stationärt blir underkompenserad. Tabellerna för bestående men är nämligen beräknade utifrån livsvarig ersättning och har därför betydligt lägre belopp jämfört med tabellbeloppen för sveda och värk gällande den akuta läkningstiden. Enligt nämndens uppfattning bör de olika ersättningsformerna, det vill säga ersättning under den akuta sjuktiden och ersättning för bestående besvär, redan av det skälet hållas isär. Innan en definitiv invaliditet fastställs kan den skadades hälsotillstånd fluktuera, vilket också talar emot ersättning i form av temporär invaliditet. Ersättning fram till dess patientens hälsotillstånd kan anses vara stationärt bör därför även fortsättningsvis lämnas enligt tabellen för sveda och värk och, om besvären har blivit bestående och en medicinsk invaliditet kan fastställas, enligt tabellerna för lyte eller bestående men för tiden därefter.

Av underlaget framgår att patienten opererades i maj 2019 och ersättning har lämnats för sveda och värk till slutet av november samma år. Vid återbesök i januari 2020 noterades smärta och röntgen visade då att det uppstått en resorptionszon runt glidskruven.  Även om själva frakturen hade läkt ut så tillkom en caputnekros. I och med att det fanns en pågående sjukprocess som försämrade patienten och föranledde en ny operation i slutet av år 2020 kan inte läkningen anses ha blivit stationär redan i slutet av november år 2019. Det finns inte heller tillräckligt med underlag för att bedöma vilken medicinsk invaliditet som i så fall förelåg under mellanperioden. Därför bör ersättning för sveda och värk lämnas under hela perioden från den första operationen till den akuta läkningstidens slut efter operationen år 2020. Därefter lämnas ersättning för bestående men.

[…]

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2022/0798