2022:17

Preskription av vissa ersättningsanspråk vid omprövning hindrar inte en ny begäran om omprövning gällande senare väsentligt ändrade förhållanden. Omprövning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

5 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207).

Ärendet gällde en man, född år 1955, som drabbades av en allvarlig hjärnblödning vid behandling av en hjärninfarkt under år 1994. Hjärnblödningen godkändes som en behandlingsskada och patienten beviljades ersättning för bl.a. inkomstförlust som betalades i form av livränta. Patienten begärde senare omprövning av denna ersättning med hänvisning till att de ursprungliga förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande hade ändrats väsentligt. Patienten är sedermera avliden och hans anspråk har övertagits av dödsboet.

DÖDSBOET anförde att patienten som oskadad skulle ha haft en bättre utveckling av förvärvsinkomsten och att den i väsentlig grad hade överstigit den livränta han erhöll från bolaget. I en begäran om omprövning den 5 maj 2020 yrkades därför omprövning av den fastställda livräntan för åren 2011 - 2014. Till stöd för yrkandet åberopades två löneintyg från patientens arbetsgivare, från år 2015 respektive år 2020, som visade en stark löneutveckling i patientens tidigare anställning. Som en förklaring till varför begäran om omprövning inte framställdes redan år 2015, när det första löneintyget kom patienten tillhanda, uppgavs dels vissa utredningssvårigheter, dels en medveten avvaktan för att utröna om skillnaden mellan den inkomst patienten skulle ha haft som oskadad jämfört med den livränta han fick som skadad endast var tillfällig eller mer permanent. Dödsboet hänvisade till ett förhandsavgörande från Högsta domstolen gällande tillämpning av preskriptionsbestämmelser inom trafikförsäkringen. Avgörandet visade att omprövning kunde tillämpas löpande utan någon tidsbegränsning och att detta skulle gälla även inom patientförsäkringen.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET tog ställning till patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Enligt preskriptionsbestämmelserna i patientskadelagen i den lydelse som gällde före år 2015 krävs att en begäran om omprövning framställs inom tre år från kännedom om en väsentlig förändring. Patienten fick kännedom om väsentligt ändrade inkomstförhållanden i och med löneintyget den 25 maj 2015. Begäran om omprövning framställdes inte förrän den 5 maj 2020, således mer än tre år från kännedomstidpunkten år 2015. Bolaget har välvilligt valt att ompröva patientens inkomstförlust tre år tillbaka i tiden räknat från kravets framställande år 2020, från den 5 maj 2017 till den 30 april 2020, trots att anspråket enligt bolaget egentligen är preskriberat i dess helhet. Det beslut från Högsta domstolen som patienten åberopat är för övrigt endast ett förhandsavgörande rörande frågor från en tingsrätt och några säkra slutsatser kan därför inte dras av avgörandet.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till omprövning med följande motivering:

Patienten, en man född år 1955, avled i juli 2020. År 1994 drabbades han av en hjärninfarkt. I samband med behandlingen av denna uppstod en blödning i höger thalamus och spridda blödningar i hjärnan. Löf bedömde att blödningarna var en behandlingsskada och att rätt till ersättning för denna förelåg. Den medicinska invaliditetsgraden på grund av behandlingsskadan bedömdes till 60 procent. Ersättning för inkomstförlust betalades i form av livränta under tiden januari 1997 till dess att patienten fyllde 65 år i maj 2020.

I en skrivelse till försäkringsbolaget, daterad den 5 maj 2020, begärde patienten omprövning av livräntan med motiveringen att det uppkom en förlust på över 16 procent vid en jämförelse mellan den inkomst han skulle ha haft om inte behandlingsskadan inträffat och hans faktiska inkomster. Patienten yrkade i första hand att omprövning, med tillämpning av reglerna om en preskriptionstid på 10 år, skulle ske från och med den 1 januari 2011. I andra hand yrkade han att omprövning i vart fall skulle ske från och med den 1 januari 2015, eftersom begäran om omprövning framställts inom tre år från kännedom om de ändrade inkomstförhållandena. Patienten åberopade två löneintyg från sin tidigare arbetsgivare. Det ena, daterat den 25 maj 2015, innehöll uppgift om vilken lön patienten skulle ha haft som oskadad för åren 2011 - 2014, medan det andra intyget, som var daterat den 17 april 2020, avsåg motsvarande löneuppgifter för åren 2015 - 2019.

Till stöd för sin talan anförde patienten bland annat följande. Även om det genom löneintyget den 25 maj 2015 funnits uppgifter om inkomsterna som oskadad under åren 2011 - 2014 så är inte utredningen gällande den fordran som föreligger klarlagd förrän en jämförelse med faktiska inkomster för samma tid kunnat ske för dessa år. Det är också av vikt att kunna avgöra om det är fråga om en tillfällig lönedifferens eller om lönedifferensen gäller över tid, vilket gör att viss utredning måste anstå till ett senare tillfälle. Detta innebär ytterligare tidsåtgång för att kunna fastställa inkomstförlusten och dess varaktighet. När det gäller andrahandsyrkandet för åren 2015 - 2019 har det inte funnits något material innan patienten fick kännedom genom löneintyget den 17 april 2020.

Patienten hänvisade även till Högsta domstolens avgörande i mål Ö 5362-19 [NJA 2020 s. 853 ”Golvläggarens livränta”] gällande tillämpning av preskriptionsregler inom trafikförsäkringen, regler som enligt patienten motsvarar preskriptionsbestämmelserna på patientförsäkringens område. Med stöd av vad domstolen uttalat i avgörandet menade patienten att differensen mellan den inkomst som patienten skulle ha haft som oskadad och den faktiska inkomsten är så stor varje år mellan åren 2011 och 2020 att rätt till omprövning föreligger löpande för varje år på grund av väsentligt ändrade förhållanden.

Sedan patienten avlidit har hans talan övertagits av dödsboet.

Löf har konstaterat att en begäran om omprövning enligt huvudregeln ska framställas inom tre år från kännedom om den väsentliga förändringen. Enligt bolaget framgår det av handlingarna i ärendet att patienten redan i och med löneintyget den 25 maj 2015 hade fått kännedom om att inkomsten som skadad understeg den inkomst som patienten skulle ha haft om inte behandlingsskadan hade inträffat. För att undvika preskription skulle talan enligt huvudregeln ha väckts inom tre år från intygets datum, vilket inte skett. Eftersom patienten inte kommit in med ett skriftligt ersättningskrav inom rätt tid menar bolaget att omprövning av livräntan endast kan ske tre år tillbaka i tiden, räknat från det att kravet framställdes den 5 maj 2020. Det innebär enligt bolaget att det föreligger rätt till omprövning från och med detta datum medan alla anspråk för tiden dessförinnan är preskriberade. Löf har konstaterat att man härmed valt att följa Trafikskadenämndens praxis att inkomstförlust förfaller löpande och att man därför har prövat inkomstförlusten tre år tillbaka i tiden, trots att bolaget egentligen anser att anspråket är preskriberat i sin helhet. Avslutningsvis har bolaget konstaterat att omprövning således skett för tiden från och med den 5 maj 2017 till och med den 30 april 2020 och att kompletterande ersättning för inkomstförlust på grund av väsentligt ändrade förhållanden har lämnats för denna tid. Bolaget har tillagt att man även lämnat ersättning för pensionsförlust med anledning av det höjda inkomstunderlaget.

Vad gäller det beslut från Högsta domstolen som patienten åberopat har bolaget konstaterat att beslutet endast var ett förhandsavgörande beträffande vissa specifika frågor från en tingsrätt samt att det, då målet skulle lämnas tillbaka till tingsrätten för vidare handläggning, inte gick att dra några säkra slutsatser av avgörandet.

Nämnden gör följande bedömning.

Löf har medgett omprövning av livräntan för tiden från och med den 5 maj 2017 till och med den 30 april 2020. Vad som återstår att pröva är således rätten till omprövning för tiden från och med år 2011 till och med den 4 maj 2017.

Rätten till omprövning regleras i 5 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207). Av detta lagrum följer att sedan frågan om ersättning avgjorts slutligt genom avtal eller dom så kan ersättningsfrågan omprövas, om förhållanden som låg till grund för ersättningen har ändrats väsentligt.

Några närmare bestämmelser om när begäran om omprövning ska framställas finns inte i skadeståndslagen. För att fastställa vilka frister som gäller i ett fall som detta, dvs. omprövning på grund av väsentligt ändrade förhållanden, har nämnden tillämpat de preskriptionsbestämmelser som gäller på patientförsäkringens område (se nämndens referat 2011:03).

Den ursprungliga skadan i ärendet inträffade år 1994. Vid denna tidpunkt gällde de frivilliga ersättningsbestämmelserna från den 1 juli 1991. Av § 8 i ersättnings-bestämmelserna framgår att den som vill kräva ersättning ska framställa sitt krav inom tre år från det att han fick kännedom om skadan, dock inte senare än 10 år från den tidpunkt då den åtgärd som orsakade skadan företogs.

Nämnden har, i enlighet med referatet 2011:03, bedömt att preskriptions-bestämmelserna i fråga om omprövningsfall, ska tolkas så att utgångspunkten för preskriptionstiden som huvudregel är den tidpunkt när patienten får kännedom om de väsentligt ändrade förhållandena. Om kravet på omprövning har framställts inom den treåriga preskriptionsfristen prövas vidare om den period prövningen avser även ryms inom den yttersta preskriptionsfristen på 10 år från den tidpunkt då den åtgärd som orsakade skadan företogs.

Dödsboet har i första hand gjort gällande att det skett en väsentlig förändring från och med år 2011 enligt arbetsgivarintyget av den 25 maj 2015. Nämnden anser att patienten genom intyget hade kännedom om de ändrade förhållandena redan i maj 2015. Enligt huvudregeln skulle ett yrkande om omprövning ha framställts senast tre år från kännedom om de ändrade förhållandena, dvs. senast i maj 2018. Kravet framfördes dock först den 5 maj 2020. De ersättningsanspråk som hänför sig till intyget från den 25 maj 2015, och som omfattar åren 2011 - 2014, är därför preskriberade.

Vad beträffar dödsboets yrkande i andra hand, med krav på omprövning för åren 2015 - 2019 enligt arbetsgivarintyget av den 17 april 2020, har Löf som konstaterats ovan medgett omprövning för tiden från och med den 5 maj 2017 till och med den 30 april 2020, varför den återstående prövningen avser tiden från och med år 2015 till och med den 4 maj 2017. Patientens begäran om omprövning den 5 maj 2020 har kommit in inom tre år från intygets utfärdande, dvs. den tidpunkt då patienten fått kännedom om de väsentligt ändrade förhållandena för åren 2015 – 2019 och även inom ramen för den tioåriga preskriptionsfristen. Detta talar för att rätt till omprövning skulle föreligga för tiden från och med år 2015 till och med den 4 maj 2017.

Frågan är dock om patientens tidigare kännedom om ändrade förhållanden enligt intyget från år 2015 ska anses innebära att det nya intyget från år 2020 endast är en naturlig fortsättning på omständigheter som redan är preskriberade och om detta i så fall ska medföra att preskription föreligger även för tiden efter år 2014. Nämnden har alltså att ta ställning till om samtliga omprövningskrav preskriberas helt och för all framtid vid en och samma tidpunkt, eller om patienten har rätt att återkomma med en ny begäran om omprövning gällande en senare tidsperiod utan hinder av tidigare preskription.

Dödsboet har till stöd för sin talan åberopat ett avgörande från Högsta domstolen i mål Ö 5362-19 [NJA 2020 s. 853] som gäller omprövning av trafikskadeersättning. Av avgörandet framgår bland annat följande. Rätten till omprövning kan inte i sig vara föremål för preskription. Däremot kan den fordran på ersättning som kan följa på grund av omprövning preskriberas. Rätt till omprövning kan föreligga flera gånger och en skadelidande kan ha rätt till omprövning på grund av nya väsentliga förändringar av de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande, t.ex. en fortsatt löneutveckling. Högsta domstolen konstaterar även att preskriptionstiden vid omprövning av livränta, även för alla framtida successivt förfallande belopp, räknas från den tidpunkt då den aktuella väsentliga förändringen uppkom.

Inledningsvis konstaterar nämnden att det som uttalats beträffande omprövning av trafikskadeersättning gäller på motsvarande sätt i fråga om ersättning på grund av patientskada. Mot bakgrund av vad Högsta domstolen uttalat finner nämnden att det förhållandet att patienten i det aktuella ärendet hade kännedom om att det förelåg väsentligt ändrade förhållanden redan år 2015, vilket inneburit att hans ersättningsanspråk för perioden 2011 - 2014 bedömts vara preskriberade, inte hindrar att han, när han fick kännedom om nya väsentligt ändrade förhållanden i och med intyget från april 2020, kunde framställa ett nytt krav på omprövning för perioden från och med år 2015 och framåt. Detta således oaktat om det nya kravet kunde ses som en fortsättning på något som redan var känt år 2015.

Nämnden anser sammanfattningsvis att dödsboets krav på ersättning efter omprövning för åren 2015 och framåt, enligt intyget från april 2020, har kommit in i rätt tid och att preskription således inte föreligger för denna tid. Det innebär att bolaget, utöver den tid man redan medgett att rätt till omprövning föreligger, har att pröva om rätt till ersättning på grund av väsentligt ändrade förhållanden föreligger även för tiden från och med år 2015 till och med den 4 maj 2017.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2021/0662