2022:13

Tillämpning av äldre preskriptionsbestämmelser i patientskadelagen. Ej preskription.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

23 § patientskadelagen (1996:799) i lydelse före år 2015.

Ärendet gällde en kvinna, född år 1968, som under en längre tid genomgick odontologisk behandling. Hon skickade in skadeanmälan till försäkringsbolaget den 25 oktober 2019. När patienten den 19 mars 2020 fick avslag på sitt yrkande om ersättning begärde hon prövning i Patientskadenämnden den 8 februari 2021. Vid tvist om patientens rätt till patientskadeersättning uppkom fråga om preskription, det vill säga huruvida en del av patientens ersättningsanspråk hade preskriberats och inte längre kunde prövas i sak.

PATIENTEN anmälde att hon till följd av felaktig lagningsterapi av tand 36 orsakats djup karies i tanden samt besvär med smärta i vänster ansiktshalva och öra. Enligt patienten borde tanden ha lagats tidigare än vad som faktiskt skett.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET tog ställning till patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Patientens anspråk på ersättning för tiden före den 1 januari 2015 är preskriberade då begäran om prövning i nämnden inkommit för sent. Begäran om nämndsprövning borde ha framställts inom sex månader från bolagets slutliga ställningstagande den 19 mars 2020, det vill säga senast den 19 september samma år. Denna begäran kom dock in först den 8 februari 2021, efter att sexmånadersfristen för överklagan hade löpt ut.

Beträffande ersättningsanspråk för tiden från den 1 januari 2015 och framåt anser bolaget att patientens faktiskt iakttagbara symtom hänförliga till tand 36 har tolkats i överensstämmelse med allmänt vedertagen praxis. Det var inte medicinskt motiverat att behandla patienten på annat sätt än vad som nu blev fallet. Det föreligger således inte rätt till patientskadeersättning i denna del.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att preskription inte förelåg med följande motivering:

Skadeanmälan och prövningen hos Löf

Patienten har anmält bristande behandling av karies och frakturer vid lagningsterapier av tand 36. Detta har enligt patienten medfört förvärrade besvär med djup karies i tanden och även orsakat smärta i vänster öra och ansiktshalva.

Patientens skadeanmälan daterad 23 oktober 2019 ankom till Löf den 25 oktober 2019. Patienten angav dock inget skadedatum i sin anmälan.

Utifrån vad som gjordes gällande i skadeanmälan satte Löf skadedatum till den 25 oktober 2009, dvs. 10 år tillbaka i tiden från det att skadeanmälan gjordes.

Den 19 mars 2020 fattade Löf ett slutligt beslut i ärendet efter en intern omprövning. Beslutet innebar att patienten inte beviljades någon patientskadeersättning.  

Drygt tio månader senare - den 8 februari 2021 - överklagade patienten Löfs beslut och begärde prövning i Patientskadenämnden. 

I samband med att Löf överlämnade ärendet till Patientskadenämnden uttalade Löf att bolaget ansåg att nämnden endast kunde pröva ärendet för tiden från den 1 januari 2015. Enligt Löf har begäran om prövning i Patientskadenämnden inkommit för sent när det gäller händelser före detta datum.

I denna fråga synes Löf ha hänvisat till den s.k. sexmånadersregeln i 23 § patientskadelagen. Den regeln innebär att om ett anspråk på patientskadeersättning annars är preskriberat har patienten ändå alltid sex månader från försäkringsbolagets slutliga beslut på sig att väcka talan eller begära prövning i Patientskadenämnden. Enligt Löf har patientens begäran om prövning i nämnden inte gjorts inom sex månader från Löfs slutliga beslut, varför alla krav för tiden före den 1 januari 2015 skulle vara preskriberade. Löf har därför inte heller till nämnden yttrat sig i sak över kraven i denna del.  

När det gäller tiden från den 1 januari 2015 har Löf däremot tagit ställning till patientens krav i sak. Enligt bolagets bedömning har patientens faktiskt iakttagbara symptom tolkats i överensstämmelse med allmänt vedertagen praxis i samband med den behandling av tand 36 som skett med anledning av karies och frakturer. Enligt Löf har patienten vidare fått en riktig vård och behandling för de besvär hon uppvisat och det var inte odontologiskt motiverat att behandla henne annorlunda än vad som skett.

Lagbestämmelser om preskription av patientskadeersättning

I 23 § patientskadelagen finns regler om preskription av patientskadeersättning. Bestämmelsen ändrades den 1 januari 2015.

Enligt den bestämmelse som gällde fram till den 1 januari 2015 fanns två preskriptionstider. Av den gamla regeln framgick att en patient som ville ha patientskadeersättning förlorade rätten till denna om patienten inte väckte talan

- inom tre år från det att denne fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande,

- och i varje fall inom 10 år från den tidpunkt som skadan orsakades.

Till denna huvudregel fanns den s.k. sexmånadersregeln även knuten. Om den som ville ha ersättning anmält skadan till vårdgivare eller försäkringsgivare inom de frister som föreskrevs (tre och tio år) hade denne alltid sex månader på sig från vårdgivarens eller försäkringsgivarens slutliga beslut för att väcka talan.

När 23 § ändrades per den 1 januari 2015 togs treårspreskriptionen bort. I dag ska talan väckas inom tio år från den tidpunkt skadan orsakades. Denna tid kan dock, på samma sätt som tidigare, förlängas med sex månader från vårdgivarens eller försäkringsgivarens slutliga beslut.

Enligt övergångsbestämmelserna till den nya lydelsen av 23 § patientskadelagen ska den äldre bestämmelsen tillämpas för en fordran på patientskadeersättning som beror på en skada som har orsakats före ikraftträdandet.

Nämndens bedömning av preskriptionsfrågorna

I detta fall utgår nämnden inledningsvis från det skadedatum som Löf har angett, dvs. den 25 oktober 2009.

Eftersom skadan således får anses ha orsakats före den 1 januari 2015 ska den äldre lydelsen av 23 § patientskadelagen tillämpas i enlighet med den tidigare redovisade övergångsbestämmelsen. Enligt den lydelsen gäller alltså att den som vill ha patientskadeersättning förlorar rätten därtill, om denne inte väcker talan inom tre år från det att denne fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från den tidpunkt när skadan orsakades.

I enlighet med nämndens praxis (se även prop. 2012/13:168 s. 37 samt Patientskadelagen, En kommentar m.m., U. Hellbacher och C. Espersson, s. 253) likställs en begäran om prövning i Patientskadenämnden med att väcka talan vid tillämpning av 23 § patientskadelagen.

Nämnden har då först att ta ställning till om patienten begärt prövning i nämnden inom den treåriga preskriptionstiden. Denna frist börjar löpa när patienten kan anses ha fått kännedom om att anspråk på ersättning kunnat göras gällande. En förutsättning för detta är att den skadelidande ska ha fått ett objektivt sett någorlunda säkert underlag (läkarintyg eller liknande) med avseende på de faktiska förhållanden som denne vill lägga till grund för sitt anspråk (se nämndens referat 2015:19, 2015:26 samt Högsta domstolens avgöranden i NJA 2000 s. 285 och NJA 2001 s. 93).

Löf har inte berört frågan om den treåriga preskriptionstiden och således inte åberopat något bestämt datum som utgångspunkt för denna preskriptionstid. Den enda hållpunkt nämnden för sin del har för att bedöma denna fråga är den dag som skadeanmälan till Löf undertecknades. Det var den 23 oktober 2019. Nämnden utgår därför från detta datum. Det betyder att patienten har tre år på sig från det datumet, dvs. fram till den 23 oktober 2022, att begära prövning i Patientskadenämnden enligt treårsregeln i den tidigare 23 § patientskadelagen. Eftersom patienten begärde prövning i nämnden redan den 8 februari 2021 skedde det alltså inom treårsfristen.

Enligt den tidigare bestämmelsen i 23 § patientskadelagen räcker det dock inte med att begära prövning i nämnden inom tre år från s.k. kännedom. Begäran måste - även i fall när denna treårsfrist hålles - ändå alltid framställas inom 10 år från den tidpunkt då skadan orsakades. Har så inte skett är kravet på patientskadeersättning preskriberat.

I detta fall finns inte en av patienten själv angiven konkret skadehändelse. Även om Löf utgått från ett visst datum påstår patienten att den anmälda skadan har orsakats av en behandlingsbrist som har pågått under en längre tid. Nämnden anser att när det gäller pågående skadehändelser ska tioårsfristen räknas 10 år bakåt från den tidpunkt när prövningen begärdes i nämnden. Patienten begärde i detta fall prövning i nämnden den 8 februari 2021. Enligt nämnden kan patientens ersättningsanspråk på patientskadeersättning därför prövas i sak från den 8 februari 2011 och framåt. För tiden före detta datum är ersättningskraven preskriberade enligt huvudregeln.

Någon förlängning av preskriptionstiden enligt den s.k. sexmånadersregeln blir inte aktuell i detta fall. Patienten har - som också Löf har konstaterat - nämligen under alla förhållanden inte begärt prövning i nämnden inom sex månader från försäkringsgivarens slutliga beslut.

Sakprövning av rätten till patientskadeersättning

För patientens ersättningsanspråk för tiden från och med den 8 februari 2011 och framåt gör nämnden, efter att ha gått igenom handlingarna i ärendet, samma bedömning som Löf och instämmer i bolagets beslut och motivering. Patienten har därmed inte rätt till patientskadeersättning.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2021/0229