2022:07
Skadebetingad arbetsoförmåga. Ytterligare ersättning.
TILLÄMPLIGT LAGRUM
6 § första stycket och 8 § patientskadelagen (1996:799) samt 5 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207)
Ärendet gällde en man, född 1961, som hade en godkänd patientskada i form av omfattande besvär till följd av fördröjd diagnos och behandling av diskbråck under februari 2006. Patientskadan bedömdes motsvara 74 procent medicinsk invaliditet. Patienten beviljades inledningsvis halv sjukersättning och arbetade halvtid fram till dess att han erhöll hel sjukersättning år 2019. Tvist uppkom om patientens utökade arbetsoförmåga, från halv till hel sjukersättning, berodde på den godkända patientskadan eller på senare uppkomna konkurrerande besvär från ryggen.
PATIENTEN yrkade full ersättning för inkomstförlust till följd av patientskadan. Han framhöll att han aldrig varit sjukskriven för annat än patientskadan sedan år 2007. Trots en invaliditet på över 70 procent och fruktansvärda nervsmärtor från grov- och ändtarm önskade han, mot läkarens inrådan, fortsätta att arbeta på halvtid fram till dess att han blev helt sjukskriven till följd av besvär orsakade av patientskadan.
FÖRSÄKRINGSBOLAGET tog ställning till ersättningsanspråken med följande motivering:
Patientens bestående besvär till följd av patientskadan fastställdes år 2010 till en kumulerad invaliditet på 74 procent av totalt 75 procent. Besvären avsåg inkontinens, svår smärta, domningar, gångsvårigheter samt psykisk merskada. Ersättning för inkomstförlust lämnades utifrån faktisk sjukskrivning sedan april 2006 och när patienten därefter erhöll halv sjukersättning lämnades ersättning utifrån halv skadebetingad arbetsoförmåga från december 2007.
Patienten blev successivt försämrad och beviljades hel sjukersättning för besvär som främst kan relateras till patientskadan i mars 2019. Patienten begärde då en omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen gällande varaktig och väsentlig förändring med anledning av att hans sjukersättning höjdes från halv till hel.
Hälften av den ökade arbetsoförmågan bedöms vara en följd av patientskada, medan resterande del beror på andra, konkurrerande besvär. Enligt bolaget har patienten ett grundtillstånd i form av en omfattande degenerativ ryggsjukdom med spondylos i både länd- och halsryggen, med förutsättningar för såväl ryggsmärta som nervpåverkan. Ur ett psykiatriskt perspektiv föreligger inte någon arbetsoförmåga som kan relateras till patientskadan. Löf har därför godtagit väsentligt förändrade inkomstförhållanden från och med mars 2019 motsvarande en ökning av den skadebetingade arbetsoförmågan från 50 till 75 procent. Ersättning för inkomstförlust lämnades motsvarande 75 procents arbetsoförmåga från mars 2019.
PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till ytterligare ersättning och gjorde följande bedömning:
Nämnden konstaterar att den godkända patientskadan gäller fördröjd diagnos och behandling av diskbråck med cauda equinasyndrom i ryggen. Bolagets specialist i ortopedi bedömde år 2006 att trots att diskbråcket var känt och patienten sökte akut för ökade besvär blev han hemskickad, med katastrofala följder som resultat. Vid korrekt behandling i rätt tid hade patienten fått räkna med en akut sjuktid på två månader. Den fördröjda diagnosen och behandlingen ledde till att han drabbades av en allvarlig patientskada med en omfattande besvärsbild innefattande inkontinens, svår smärta, domningar, gångsvårigheter och psykiska besvär, sammantaget motsvarande 74 procent. Bolagets specialist i ortopedi bedömde år 2008 att patienten hade ett totalt bortfall av naturliga funktioner (såsom avföringskontroll med mera).
Patienten har under årens lopp försökt arbeta i viss utsträckning som möbelförsäljare till dess han blivit helt sjukskriven och senare fått hel sjukersättning. Frågan är nu om hans arbetsoförmåga beror på den godkända patientskadan eller på ett degenerativt förlopp i ryggen.
Av den medicinska utredningen från år 2007 framgår att patienten uppfattades som mycket ambitiös och målinriktad, med stora krav på sig själv och en person som till varje pris velat återgå i arbete. I en senare läkaranteckning från år 2020 anges dels att patienten hade flera svåra smärtattacker per dag beroende på belastningen samt dels att förmågan att tåla belastning klart minskat under de senaste åren. Patienten beskrev flera mycket adaptiva copingstrategier som troligen bidragit till att han ändå klarat av att arbeta så länge som han gjorde.
Enligt nämndens bedömning var besvären till följd av patientskadan redan vid skadans uppkomst av den grad och omfattning att dessa innebar en total arbetsoförmåga. Att patienten senare utvecklat ett allmänt degenerativt tillstånd i ryggen påverkar inte denna bedömning. Patientens hela arbetsoförmåga ska därför ersättas som en följd av den godkända patientskadan. Det föreligger således rätt till ytterligare ersättning för inkomstförlust. Nämnden överlåter på Löf att utreda och beräkna förlustens storlek.
PATIENTSKADENÄMNDEN
DNR 2022/0095
