2020:14

Skadeståndsgrundande oaktsamhet vid behandling av axelskada. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 patientskadelagen (1996:799) samt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

Ärendet gällde en man, född 1957, som i september 2015 ramlade och skadade vänster axel. Ambulanspersonal reponerade hans axel som bedömdes vara ur led (luxerad). Patienten inkom sedan till en akutmottagning och röntgen visade en fraktur på överarmen (proximal humerusfraktur). Frakturen och dess följder bedömdes som en ersättningsbar patientskada. Frågan uppkom om frakturen hade lett till kvarstående besvär och om ambulanspersonalens agerande kunde betraktas som oaktsamt.

PATIENTEN anförde att han efter benbrottet hade kvarstående besvär i form av spasticitet och stelhet. Detta hade han inte innan. Han yrkade på ersättning för dessa besvär.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Patienten har drabbats av övergående lidande under tre månader till följd av ambulanspersonalens felaktiga handläggning av hans axelskada. Ersättning har lämnats för sveda och värk för en period om tre månader. Patientskadan har inte med övervägande sannolikhet lett till kvarstående besvär i form av ökad spasticitet i vänster arm eller försämring av patientens vänstersidiga armfunktion. Ersättning för bestående men är därför inte aktuell att lämna.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till ytterligare ersättning och gjorde följande bedömning:

Löf har bedömt att patienten har rätt till ersättning för den vänstersidiga proximala humerusfraktur som han drabbades av efter att ambulanspersonalen reponerat hans axel som bedömdes vara luxerad. Ersättning för sveda och värk har lämnats under perioden från och med den 10 september 2015 till och med den 10 december 2015 med 9 000 kr.

Enligt nämndens bedömning har patienten drabbats av en övergående ökad spasticitet till följd av den godkända skadan. Den ersättning som kan komma ifråga får dock anses ingå i den ersättning som redan lämnats för sveda och värk.

Nämnden instämmer i Löfs bedömning och motivering och anser att det inte är övervägande sannolikt att patienten har drabbats av några kvarstående besvär till följd av den godkända skadan.

Någon reposition borde inte ha skett av ambulanspersonalen eftersom den medicinska utredningen inte gav stöd för att det faktiskt förelåg en luxation i axeln samt då det fanns stor risk för benskörhet och därmed risk för benbrott på grund av patientens paretiska arm.  Nämndens bedömning är att ett sådant förfarande är att anse som oaktsamt. Man borde enbart ha givit patienten smärtlindring och transporterat honom till akuten för vidare utredning. Det föreligger därför rätt till ersättning på skadeståndsrättslig grund och något avdrag för självrisk ska således inte ske.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2019/1168