2020:11

Stroke till följd av utebliven behandling med blodförtunnande läkemedel. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en kvinna, född 1956, som till följd av hjärtbesvär genomgick en operation (mitralisklaffplastik) i juni 2008. År 2009 drabbades hon av påverkan på synfältet och år 2011 av neurologiska besvär, med dysfasi (talstörning) och kvarstående domning på vänster sida. Besvären tolkades som migrän. I december 2015 konstaterades att klaffplastiken inte längre fungerade pga. beläggningar på en titanring vilket ledde till stenos och en ny operation i januari 2016. I efterförloppet drabbades patienten av flera komplikationer och fortsatta hjärtbesvär medförde insättning av pacemaker i mars 2016. 

PATIENTEN anmälde att hon hade drabbats av kvarstående fysiskt och psykiskt lidande, med bl.a. missprydande ärr, uttalad kognitiv nedsättning i form av hjärntrötthet, koncentrationssvårigheter, ljudkänslighet samt försämrad uthållighet efter ett flertal TIA-attacker och flera strokeattacker till följd av förträngning på en hjärtklaff (mitralisstenos) orsakade av beläggningar på den titanring som opererades in i juni 2008. Komplikationerna hade kunnat förhindras med annat utförande av operationsmetoden samt genom kontinuerlig behandling med antikoagulantia (proppförebyggande läkemedel).

FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Mitralisoperationen, klaffplastiken, i juni 2008 var medicinskt nödvändig pga. tilltagande symtom och hjärtpåverkan. Operationen var en reparation av mitralisklaffen som utfördes med helt vedertagen metod och med ett gott resultat både omedelbart och under flera år därefter.

Mitralisstenosen som uppstod i den gamla plastiken (och dess följder med stort antal olika komplikationer) hade inte gått att undvika även om behandlingen hade utförts på ett annat sätt. Det finns inte heller någon annan tillgänglig behandlingsmetod som hade tillgodosett patientens vårdbehov på ett totalt sett mindre riskfyllt sätt.

Det är inte rutin inom svensk sjukvård att erhålla behandling med Waran (proppförebyggande preparat) efter klaffplastik. De stora fördelarna med klaffplastiken är att man oftast kan avstå den blodförtunnande behandlingen.

Våren 2009 sökte patienten primärvården pga. påverkan på synfältet och patienten remitterades till en neurolog som bedömde besvären som migrän. Kärlutredning initierades med DT-angio (röntgenundersökning av kärl) som var normal. Symtomen har enligt bolagets bedömning tolkats som kan förväntas av en erfaren läkare inom specialiteten neurologi.

Vid vårdtillfället år 2011 hade patienten neurologiskt bortfall med dysfasi och hon hade efter ett dygn kvarstående domning i vänster sida. Besvären bedömdes av neurolog som migrän, vilket bolaget bedömer inte var adekvat med hänsyn till patientens anamnes och att de neurologiska bortfallen kvarstod efter ett dygn. Symtomen har inte tolkats som kan förväntas av en erfaren läkare inom specialiteten neurologi. Man borde rätteligen ha satt in behandling med antikoagulantia. Med övervägande sannolikhet har den fördröjda behandlingen med antikoagulantia inte medfört någon påverkan på det fortsatta förloppet, behandlingen och/eller behandlingsprognosen. Fördröjningen har inte heller medfört någon tillkommande sjukdom. Någon ersättningsbar merskada har därmed inte uppkommit.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till ersättning och gjorde följande bedömning:

Nämnden anser liksom Löf att operationen den 16 juni 2008 var medicinskt motiverad och att den utfördes på rätt sätt enligt en vedertagen metod. Det fanns, som bolaget angett, inte skäl att efter operationen sätta in blodförtunnande läkemedel. Vidare delar nämnden bolagets bedömning att mitralisstenosen inte hade gått att undvika, vare sig genom ett annat utförande av den valda behandlingen eller genom val av en annan behandlingsmetod som hade tillgodosett vårdbehovet på ett generellt sett mindre riskfyllt sätt.

Nämnden gör även samma bedömning som bolaget att man vid vårdtillfället i december 2011 borde ha satt in behandling med antikoagulantia. Till skillnad från Löf anser dock nämnden att den fördröjda behandlingen med antikoagulantia orsakat en merskada. När det, som i detta fall, föreligger en kardiell embolikälla så innebär antikoagulantiabehandling en påtaglig riskminskning för TIA-attacker och ischemisk stroke. Om patienten således i december 2011 hade fått blodförtunnande läkemedel, det vill säga om man ersatt den trombocythämmande behandlingen hon hade med en effektiv antikoagulantiabehandling, så skulle hon med övervägande sannolikhet inte ha bildat embolier och därmed inte heller drabbats av TIA och stroke.

Bolaget bör mot bakgrund av nämndens bedömning närmare utreda omfattningen av den uppkomna skadan och dess följder. För en bedömning av frågan om patienten har drabbats av kvarstående besvär krävs enligt nämndens mening en noggrann kartläggning av kvarstående funktionsbortfall i form av kognitiv nedsättning och hjärntrötthet.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2019/0338