2019:15

Tidpunkten för preskription vid begäran om omprövning. Ej preskription.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

23 § patientskadelagen (1996:799) i dess lydelse före 1 januari 2015.

Ärendet gällde en man, född år 1956, som hade en godkänd patientskada pga. felbehandling av ett benbrott (tibiakondylfraktur) den 10 juli 1999. Bolaget lämnade sedan september 2007 löpande inkomstlivränta till patienten. Patienten återkom till bolaget i september 2018 med begäran om omräkning av inkomstlivräntan.

PATIENTEN anförde att det borde göras en ny beräkning av inkomstlivräntan då det syntes ha uppkommit en väsentlig skillnad mellan den inkomst han skulle ha haft som oskadad jämfört med hans faktiska inkomster. Patienten hänvisade till en dom från Högsta domstolen (NJA 2008 s. 1217) där det framgick att en väsentlig förändring som ger rätt till omprövning föreligger när skillnaden mellan inkomst som skadad och oskadad överstiger 10 procent. Patienten uppgav att så var fallet i hans ärende och att detta gällde sedan år 2014.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

En väsentlig förändring betraktas som en ny skadehändelse. Detta innebär att en ny preskriptionstid börjar löpa från den tidpunkt då den väsentliga förändringen inträffar. Det spelar alltså ingen roll hur lång tid som passerar mellan tidpunkten för den ursprungliga patientskadan och tidpunkten för den väsentliga förändringen. För skada inträffad mellan första januari 1997 och sista december 2014 gäller att en begäran om omprövning senast måste komma in inom tre år från tidpunkten när det förhållande som ligger till grund för omprövningsyrkandet inträdde.

Med detta som utgångspunkt anser bolaget att inkomstlivräntan kan omprövas tre år tillbaka i tiden från det att begäran om omprövning kom in i september 2018. Prövningsrätt föreligger därmed från och med den 6 september 2015.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det inte förelåg preskription och gjorde följande bedömning:

Patienten drabbades i samband med behandling av en fraktur i höger ben under år 1999 av en skada i form av felläkning som lett till funktionsnedsättning. Skadan godkändes som en patientskada och ersättning har bl. a. lämnats för inkomstförlust. Det slutliga ställningstagandet avseende inkomstförlust togs år 2007 och sedan dess löper livränta. Patienten återkom den 6 september 2018 med krav på ytterligare ersättning för inkomstförlust. Till stöd för sitt krav angav han att löneutvecklingen i det arbete han skulle haft som oskadad med avdrag för samordningsförmåner sedan år 2014 väsentligt avviker från den fastställda livräntan.

Parterna är överens om att förhållandena som ligger till grund för den tidigare bedömningen av ersättning för inkomstförlust väsentligen har ändrats från och med år 2014.

Tvisten avser om det föreligger preskription av den del av fordran som avser perioden år 2014 till och med den 6 september 2015.

Patienten hänvisar till rättsfallet NJA 2008 s. 1217 och anser att tillkommande ersättning för inkomstförlust ska beräknas från och med det tillfälle den väsentliga förändringen uppstod, nämligen från och med år 2014.

Löf anser att tidpunkten för den väsentliga förändringen i preskriptionshänseende betraktas som en ny skadehändelse och att reglerna om treårspreskription är tillämpliga. Eftersom begäran om omprövning kom till Löf den 6 september 2018 anser Löf att omprövningsrätt endast föreligger tre år bakåt i tiden, nämligen från den 6 september 2015. Utifrån dessa förutsättningar har Löf lämnat ersättning för inkomst- och pensionsförlust.

Nämnden gör följande bedömning:

Av nämndens referat 2011:03, som hänvisar till rättsfallet NJA 2001:695 II, har nämnden slagit fast att patientskadelagens preskriptionsbestämmelser är tillämpliga vid bedömning av frågan om det föreligger preskription av en fordran som uppkommer enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Av referatet framgår vidare att utgångspunkten för preskriptionstiden för en fordran som uppstår på grund av väsentligt ändrade förhållanden är den skadehändelse som föreligger när de väsentligt ändrade förhållandena inträffade. Det innebär att preskriptionsbestämmelserna avseende patientskadeersättning i dessa fall, oavsett den språkliga utformningen, ska tolkas så att preskriptionsfristen börjar löpa först när de väsentligt ändrade förhållandena har inträtt.

I 23 § patientskadelagen, i den lydelse som gällde före år 2015, anges att preskriptionstiden för patientskadeersättning är tre år från kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall tio år från den tidpunkt då skadan orsakades. Följaktligen innebär detta att tidpunkten då de väsentligt ändrade förhållandena inträffade anses utgöra "skadedatum" för den nya fordran och att patientskadelagens preskriptionsbestämmelser ska tillämpas utifrån detta förhållande, vilket innebär att både reglerna avseende treårspreskription och tioårspreskription kan bli tillämpliga.

Bolaget har bevisbördan för preskription och har att visa när preskription föreligger. Löf har varken påstått eller presenterat något underlag som styrker att patienten haft kännedom om att förhållandena väsentligt ändrats vid en tidigare tidpunkt än vid tillfället patienten begärde omprövning. Under sådana förhållanden föreligger inte preskription och den tillkommande ersättningen för inkomstförlust bör beräknas från och med år 2014 när de väsentligt ändrade förhållandena uppstod.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2019/0985