2019:11

Omräkningsfaktormodellen har tillämpats vid beräkning av ersättning för bestående men vid höjning av invaliditetsgraden. Ytterligare ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

8 patientskadelagen (1996:799) samt 5 kap 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Ärendet gällde en kvinna, född 1943, som hade en godkänd patientskada avseende följderna av en felaktigt utförd operation den 18 maj 2010. Operationen utfördes på grund av misstanke om cancer i ändtarmen. Istället för att utföra den operation som nu utfördes med rektumamputation borde en mindre, lokal operation med avlägsnande av polyp ha skett. Den medicinska invaliditeten till följd av den godkända skadan har slutligen fastställts till 35 procent. Invaliditetsgraden har under skaderegleringen med bibehållet invaliditetsdatum höjts av bolaget vid två tillfällen. Frågan var hur ersättningen borde beräknas i de fall där invaliditeten höjs utan att någon egentlig medicinsk försämring inträffat och invaliditetsdatumet är detsamma.

PATIENTEN anförde att hon inte var nöjd med den ersättning som bolaget betalade ut.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET tog ställning till patientens ersättningsanspråk med följande motivering:
Det föreligger inte rätt till ytterligare ersättning för sveda och värk, utseendemässig skadeföljd och merkostnader. Den medicinska invaliditetsgraden till följd av den godkända patientskadan uppgår till kumulerat 35 procent (kolostomi med god funktion 10 procent, smärta med symtom från benen 20 procent, domning i underlivet med nedsatt sexuallust 5 procent och urinträngningar, urgency 5 procent). Ersättning för bestående men har lämnats med 158 000 kr. Det föreligger inte rätt till ytterligare ersättning för bestående men.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till ytterligare ersättning och gjorde följande bedömning:

Nämnden delar den bedömning och motivering som Löf har gjort avseende sveda och värk, utseendemässig skadeföljd och merkostnader. Vidare anser nämnden i likhet med Löf att invaliditeten för de bestående men som kan hänföras till den godkända patientskadan inte överstiger 35 procent.

Vad gäller beräkningen av ersättningens storlek för bestående men gör dock nämnden följande bedömning.

Ersättning för bestående men har lämnats i tre omgångar där invaliditetsgraden har höjts vid varje tillfälle. Det är fråga om att Löf har höjt invaliditetsgraden för patientskadan utan att någon försämring eller ytterligare skadeföljd har tillkommit. När bolaget sedan fastställde slutlig ersättning för bestående men år 2014 tillämpade Löf den så kallade mellanskillnadsmodellen. Enligt den modellen lämnas ersättning för skillnaden mellan de vid prövningsåret aktuella ersättningsbeloppen för den tidigare och den nya invaliditetsgraden.

Nämnden anser dock att den s.k. omräkningsfaktormodellen ska tillämpas i situationer som denna där viss ersättning redan har utbetalats antingen i form av förskott eller som ytterligare ersättning när den slutliga invaliditetsgraden har höjts. Modellen bygger på konsumentprisindex och beaktar penningvärdets förändringar i enlighet med Högsta domstolens ställningstagande i NJA 1993 s. 192. Metoden förordas även av Trafikskadenämnden (som fastställer omräkningsfaktorerna en gång per år) samt i litteraturen (se bl.a. Randquist m.fl., Ersättning vid personskada, 2019, s. 278). Metoden innebär att tidigare utbetald ersättning för bestående men efter omräkning till dagens penningvärde med hjälp av fastställda omräkningsfaktorer avräknas den totala ersättningen. Nämnden vill dock tillägga att i de fall där det inträffar en försämring av besvären eller en nytillkommen skadeföljd som leder till högre invaliditetsgrad bör mellanskillnadsmodellen tillämpas även fortsättningsvis (se Randquist m.fl., Ersättning vid personskada, 2019, s. 280).

I detta ärende bedömdes patientens invaliditet till 20 procent år 2013 och ersättning för bestående men utbetalades samma år med 92 000 kr. Därefter bedömde bolaget i augusti 2014 att patientens invaliditet uppgick till 30 procent och ersättning utgick samma år för bestående men med 139 000 kr med avdrag för en invaliditet på 20 procent i 2014 års värde (enligt mellanskillnadsmodellen) vilket gav ett belopp om ytterligare 43 000 kr. I oktober 2014 gjordes en slutlig bedömning där invaliditeten ansågs vara 35 procent och ersättning för bestående men utgick med 162 000 kr med avdrag för 139 000 kr i 2014 års värde (enligt mellanskillnadsmodellen) vilket gav ett belopp om ytterligare 23 000 kr.

Nämnden anser att den tillkommande ersättningen skulle ha beräknats enligt omräkningsfaktormodellen. Detta innebär utifrån prövningsårets tabell följande:

Ersättningsbelopp enligt 2019 års tabell vid 35 procent medicinsk invaliditet då patienten var 68 år vid invaliditetsdatum: 173 000 kr

Från beloppet görs avdrag för tidigare utbetalda belopp:
2013: 92 000 x omräkningsfaktor 1,042 = 95 864 kr
2014: 43 000 x omräkningsfaktor 1,042 = 44 806 kr
2014: 23 000 x omräkningsfaktor 1,042 = 23 966 kr
Kvarstår att utbetala: 8 364 kr

Därmed har patienten rätt till ytterligare ersättning för bestående men.

PATIENTSKADENÄMNDEN
DNR 2019/0404