2019:07

Fördröjd diagnos och behandling av bukbesvär. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en pojke, född år 2010, som kvällen den 13 september 2016 insjuknade i bukbesvär med buksmärtor och kräkningar. Efter kontakt med SOS Alarm kl. 21.04 beslutades att patienten inte behövde transporteras till sjukhus med ambulans. Vid kl. 22.00 ankom patienten till akutmottagning på ett lokalt lasarett med egen bil. Något senare transporterades patienten med ambulans till ett större sjukhus dit han ankom kl. 02.00. Patienten opererades akut kl. 08.30 för tarmvred i tunntarmen, varvid en del av tunntarmen sågs vara nekrotiserad och behövde tas bort. I efterförloppet uppkom komplikationer och ytterligare del av tunntarmen opererades bort. Sista operationen för tarmbesvär utfördes i slutet av oktober samma år. Efter behandlingen har patienten en port-a-cath (venport/dosa) för livslångt nutritionsstöd.

VÅRDNADSHAVARNA för patienten anförde att patientens besvär diagnostiserades och behandlades med fördröjning, vilket orsakade patienten onödigt lidande och merskada. Enligt föräldrarna gjorde SOS Alarm en felaktig bedömning av patienten när man inte skickade ambulans. Vidare gjordes en felaktig bedömning av patientens tillstånd på den lokala akutmottagningen, vilket resulterade i ytterligare behandlingsfördröjning. Hade ambulans skickats direkt efter samtalet med SOS Alarm hade patienten kunnat föras direkt till det större sjukhuset och han hade kunnat få behandling med bl.a. uppvätskning redan under ambulansfärden. Med korrekt omhändertagande redan från början hade patienten kunnat bli opererad mycket tidigare än vad som nu blev fallet och besparats livslångt lidande.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET ansåg att det inte förelåg rätt till ersättning med bl.a. följande motivering:

Enligt bolagets bedömning har patienten utsatts för en fördröjning med ca 90 minuter till följd av utebliven transport med ambulans till närmaste sjukhus samt försenad transport till den vårdinrättning där han slutligen behandlades. Orsaken till fördröjningen var en konsekvens av att man inte initialt uppfattade att orsaken till patientens illabefinnande var kirurgisk och inte medicinsk. Patientens tillstånd var svårtolkat, med tecken på begynnande diabetes, men uppfattades utifrån de symtom och de prover som tagits på ett sätt som man kan förvänta av en erfaren läkare inom den specialitet som primärt bedömde patienten. Diagnos- och behandlingsfördröjningen har med övervägande sannolikhet inte påverkat sjukdomens förlopp, inklusive nekrotiskt omvandlad tarm och dess följder, behandling eller slutresultatet. Några kvarstående besvär har inte heller uppkommit som följd av fördröjningen. Fördröjningen har inte heller haft någon betydelse för uppkomsten eller förloppet av andra sjukdomar som patienten eventuellt drabbats av. Någon ersättningsbar merskada i patientskadelagens mening har därför inte uppkommit.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till patientskadeersättning och gjorde följande bedömning:

Vårdnadshavaren har anmält att sonen drabbats av utökat lidande till följd av fördröjd diagnos och behandling av akuta mag- och tarmbesvär i september 2016.

Av den medicinska utredningen framkommer att patienten insjuknade vid 19-tiden den 13 september 2016 med buksmärtor och kräkningar. Han kom in till akutmottagningen på det lokala lasarettet och man misstänkte nydebuterad diabetes. Patienten rehydrerades (uppvätskades) och överfördes senare till ett större sjukhus, dit han kom kl. 02.00. Det bedömdes att symtomen snarare talade för att patienten hade drabbats av någon bukåkomma. Vid en röntgenundersökning av buken noterades tecken på tarmvred och det beslutades att även genomföra en skiktröntgenundersökning som visade utbredda förändringar som vid tarmischemi (upphävd blodcirkulation i tarmen). Vid operation, som startade kl. 08.30 den 14 september 2016, utfördes tarmresektion (kirurgiskt borttagande av tarmdel). 

I likhet med bolaget anser nämnden att en ambulans borde ha skickats efter vårdnadshavarens telefonkontakt med SOS Alarm. Med tanke på de symtom som patienten uppvisade, och att patienten var ett barn, borde han ha transporterats direkt till den större vårdinrättningen.

Nämnden anser att patienten hade alla tecken på en allvarlig akut bukåkomma och frånsett det höga blodsockret fanns inga tecken på diabetes. Enligt nämndens bedömning borde man på sjukhuset efter bedömning och uppvätskning ha förstått att det var fråga om en akut bukåkomma och opererat patienten tidigare än vad som nu blev fallet. Om faktiskt iakttagbara symtom hade tolkats på ett korrekt sätt hade operationen utförts runt midnatt mellan den 13 och 14 september 2016. Om operationen hade utförts utan fördröjning hade tarmresektion med övervägande sannolikhet inte behövt genomföras och patienten hade inte haft något behov av livslångt nutritionsstöd. Nämnden överlåter åt bolaget att ta ställning till vilken ersättning som kan lämnas.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2018/1616