2019:04

Abort är att likställa med missfall i ersättningshänseende. Ytterligare ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

8 § patientskadelagen (1996:799) samt 5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Ärendet gällde en kvinna, född 1984, där bolaget hade godkänd en patientskada i form av utökat lidande och dödsfall till följd av fördröjd diagnos och behandling av malignt melanom från den 20 juni 2013. Under hösten 2015 gick patienten genom en abort för att kunna påbörja behandling mot cancersjukdomen. Patienten avled den 9 februari 2017. Ersättning har lämnats för sveda och värk, oro och ängslan, begravningskostnader samt för underhållsförlust till den efterlevande dottern.

DÖDSBOET anförde att den ersättning som betalats ut inte var tillräcklig med tanke på det som inträffat och med hänsyn till alla misstag som vården gjorde. Patienten tvingades göra abort i vecka 19 till följd av diagnosfördröjningen vilket medförde sorg och lidande. Patienten fick dessutom först ett positivt besked om att cancern var under kontroll, bara för att en vecka senare få besked om att cancern hade spridit sig. Enligt dödsboet borde ytterligare ersättning lämnas.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET tog ställning till patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Ersättning för sveda och värk har lämnats från det att diagnosen borde ha ställts fram till den dag patienten avled. Utöver grundbeloppet för sveda och värk har även utgått ett tillägg om 50 procent under cirka 10 månader. Vidare har ersättning för oro och ängslan lämnats. Någon rätt till ytterligare ersättning för sveda och värk och oro och ängslan föreligger inte.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till ytterligare ersättning och gjorde följande bedömning:

Den godkända patientskadan utgörs av en fördröjd diagnos och behandling av malignt melanom sedan den 20 juni 2013. Ersättning har lämnats för sveda och värk, oro och ängslan, begravningskostnader samt för underhållsförlust för den efterlevande dottern.

Nämnden delar den bedömning som bolaget har gjort vad gäller den ersättning som utgått.

Nämnden noterar dock att patienten genomförde en abort under hösten 2015 för att kunna påbörja behandling mot cancersjukdomen. Såvitt framgår har bolaget inte beaktat detta. Inget annat har framkommit än att patienten valde att genomföra denna abort efter stark rekommendation från vårdens sida. Enligt nämndens mening är det övervägande sannolikt att patienten, för det fall korrekt diagnos hade satts och behandling påbörjats redan 2013, hade sluppit genomgå aborten. Nämnden drar därmed även slutsatsen att aborten med övervägande sannolikhet orsakats av diagnos- och behandlingsfördröjningen. Den ideella ersättning som redan utbetalats för sveda och värk samt oro och ängslan utesluter inte att patienten även har rätt till en särskild ersättning för aborten som i ersättningshänseende kan jämställas med ett missfall. Bolaget bör närmare utreda och beräkna vilken ersättning som kan utgå för den merskada som därmed uppstått.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2018/0560