2018:14

Trycksår hade kunnat undvikas.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en kvinna, född 1991. Hon hade dubbelsidig förlamning i nedre kroppshalvan efter ryggmärgsinflammation i barndomen och hon hade kroniska nervsmärtor som hon behandlades för med opiater. Då hon hade utvecklat betydande tolerans mot opiater och hade besvär med abstinens lades hon in på intensivvårdsavdelning med avvänjning under nedsövning i november 2011. Patienten hade sedan tidigare besvär med trycksår över höger höft och korsben.

PATIENTEN anmälde att hon drabbades av en försämring av liggsår på höger sittknota och att hon utvecklade liggsår vid korsbenet till följd av bristfällig vändningsrutin när hon låg inlagd för avvänjning. Detta har även lett till att hennes högra ben behövde amputeras. Patienten ansåg att skadan hade kunnat undvikas med regelbunden vändning, tillsyn och tvätt av sår.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Den behandling som patienten har fått i samband med den aktuella vårdperioden var medicinskt motiverad och utförd enligt en vedertagen metod och på ett riktigt sätt. Patienten hade sedan tidigare trycksår som noterades vid ankomsten till sjukhuset och hon hade pågående antibiotikabehandling pga. sårinfektion. En försämring av trycksåren uppkom sedan under den aktuella behandlingen. Situationen var svår med en magerlagd, rullstolsburen patient som redan hade ett infekterat trycksår. Den uppkomna försämringen av trycksår hade inte kunnat undvikas, trots medvetenhet om problemet, genom ett annorlunda utförande av behandlingen. Någon annan behandlingsmetod som tillgodosett vårdbehovet på ett totalt sett mindre riskfyllt sätt finns inte.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg en ersättningsbar patientskada och gjorde följande bedömning:

Patienten är förlamad i underkroppen sedan barndomen och är rullstolsburen. Hon vårdades inneliggande på IVA och var nedsövd under perioden den 26 till den 29 oktober 2011 för avvänjning av opiater som hon intagit pga. nervsmärta till följd av sin sjukdom. Patienten har anmält dels försämring av trycksår på höger sittknota, dels utvecklandet av nya trycksår vid korsbenet, till följd av bristfällig vändningsrutin under vårdperioden.

Av utredningen framgår att patienten har genomgått ett flertal sårrevisioner och haft svåra infektions- och sårläkningsbesvär i höften. I oktober 2014 utfördes en högersidig benamputation.

Enligt 6 § första stycket 1 patientskadelagen lämnas ersättning för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd, under förutsättning att skadan hade kunnat undvikas genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat förfarande som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt.

Det är sjukvårdens ansvar att arbeta för att minimera riskerna för trycksår. Utgångspunkten vid medicinsk behandling är att trycksår ska kunna undvikas (se nämndens referat PSN 2015:23).

Av utredningen framgår att vårdavdelningen inte har ett eget rutindokument som anger hur de ska arbeta för att förebygga trycksår utan att man arbetar i enlighet med de behandlingsrutiner som anges i Vårdhandboken. I handboken anges att en stillasittande patient ska vändas varannan till var tredje timme för att undvika trycksår. I övervakningsjournalerna från det aktuella vårdtillfället kan ett vändschema utläsas. Det framgår att patienten vändes med ett varierande tidsintervall på tre till fem timmar. Vidare anges i Vårdhandboken att patienten ska ligga på en madrass av "flytande glaskulor" eller en madrass som ger konstant lågt tryck. I journalanteckningarna framgår inte vilken typ av madrass som har använts. Det är således inte angivet att det var någon annan typ av madrass än en normal. 

Nämnden konstaterar därför att den behandlingsrutin som anges i Vårdhandboken inte har följts. Risken för försämring av patientens trycksår tycks ha undervärderats. I detta fall är det fråga om en högriskpatient som har paraplegi, redan etablerade trycksår och lågt albumin. Patienten är dessutom rökare, magerlagd och kraftigt sederad. Dessa omständigheter talar också för en förhöjd risk för trycksår.

Mot bakgrund av det anförda anser nämnden att både försämringen av de befintliga trycksåren och utvecklandet av nya trycksåren hade kunnat undvikas med en mer frekvent vändningsrutin. Nämnden anser dock att utsättningen och insättningen av antibiotika inför respektive efter nedsövningen inte har haft någon påverkan på trycksårens uppkomst. Vidare anser nämnden att amputationen av benet inte hade kunnat undvikas.

Sammanfattningsvis föreligger rätt till patientskadeersättning. Nämnden överlåter till Löf att utreda vilken ersättning som kan bli aktuell.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2017/1629