2018:12
Ersättning för anspänning i arbete lämnas även för anspänning vid studier.
TILLÄMPLIGT LAGRUM
8 patientskadelagen (1996:799) samt 5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
Ärendet gällde en ung man, född 1999, som hade en godkänd patientskada avseende följderna av hjärnskada och nyckelbensfraktur som uppstod i samband med förlossning den 3 april 1999.
PATIENTEN framförde att han inte var nöjd med den ersättning som lämnats från försäkringsbolaget för bestående men. Han ansåg att han till följd av den godkända skadan hade kognitiva svårigheter samt att han hade problem med social kompetens, munmotorik, epilepsi, muskelsvaghet, finmotorik och känsel. Patienten anförde även att han hade tarmproblem i form av läckage och analprolaps.
FÖRSÄKRINGSBOLAGET tog ställning till patientens ersättningsanspråk med följande motivering:
Den medicinska invaliditeten till följd av patientskadan uppgår till kumulerat 37 procent vilken innefattar funktionsnedsättning med grovmotorisk rörelsepåverkan (30 procent) samt expressiv funktionsstörning (10 procent). De besvär som patienten tar upp innefattas i invaliditetsgraden om 37 procent.
Patienten har numera inte några epilepsianfall varför det inte föreligger någon medicinsk invaliditet till följd av detta. Epilepsin har dock medfört en invaliditet om 35 procent under den period (år 2006 – 2010) då patienten hade återkommande anfall av epilepsi samt 3 procent avseende den period då han stått på epilepsimedicinering.
Med övervägande sannolikhet föreligger inte något samband mellan patientens analprolaps och patientskadan.
PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till ytterligare ersättning och gjorde följande bedömning:
Patienten har fått rätt till patientskadeersättning för den hjärnskada och den nyckelbensfraktur som uppstod i samband med förlossningen år 1999.
I skadefall som har inträffat före den 1 januari 2002 tillämpas äldre bestämmelser vid beräkning av ersättningen. Enligt dessa bestämmelser kan ersättning lämnas för bland annat olägenheter i övrigt enligt den så kallade ABC-modellen. Modellen går ut på att ersättning lämnas för kostnader (kategori A), anspänning i arbete (kategori B) och övrig anspänning (kategori C). Inom ramen för olägenheter i övrigt ingår även kompensation för förändringar i det sociala livet, minskad möjlighet till kontakt med andra människor samt minskade möjligheter att utöva intressen och aktiviteter.
Löf har lämnat ersättning för sveda och värk, bestående men samt olägenheter i övrigt enligt ABC-modellen. Tvisten i ärendet gäller den bedömning som Löf gjort avseende bestående men och olägenheter i övrigt.
Löf har bedömt att invaliditetsgraden på grund av patientskadan uppgår till 37 procent av vilka 20 procent har ansetts innefatta grovmotorisk påverkan och 10 procent expressiv funktionsstörning. Bolaget har vidare bedömt att epilepsin har medfört en invaliditet om 35 procent under perioden 2006-2010, då patienten hade återkommande anfall av epilepsi, och en invaliditet om 3 procent under perioden 2010-2015, då patienten stod på epilepsimedicin. Löf har ansett att det inte med övervägande sannolikhet föreligger något samband mellan analprolapsen och patientskadan.
Nämnden delar Löfs bedömning av invaliditetsgraderna. De kvarvarande besvär som patienten gör gällande anser nämnden innefattas i den redan godkända invaliditeten. Vidare delar nämnden Löfs bedömning, på de skäl bolaget anfört, att patientens besvär med analprolaps inte med övervägande sannolikhet har något samband med patientskadan.
Med utgångspunkt från de aktuella invaliditetsgraderna har Löf beräknat ersättningen för bestående men och olägenheter i övrigt samt lämnat en så kallad dekapitaliserad ersättning för epilepsin, det vill säga en reducerad ersättning som avser de perioder patienten har haft aktiv epilepsi och stått på epilepsimedicin. Bolagets beräkningar framgår av promemorian. Nämnden anser att samtliga beräkningar är korrekta samt att de följer skadeståndsrättsliga regler och praxis. Vad gäller epilepsin har Löf på ett korrekt sätt dekapitaliserat ersättningen för de aktuella perioderna. Det finns inte något i utredningen som tyder på att patienten har haft epileptiska anfall eller behandlats för epilepsi utanför de aktuella perioderna.
Nämnden konstaterar dock att Löf enbart har prövat ersättningen för kategori C enligt ABC-modellen. Bolaget har inte prövat ersättning för kategori B, det vill säga för anspänning i arbete. Enligt nämndens mening kan ersättning för anspänning i arbete utgå även i de fall då den skadelidande studerar och skadan medfört en faktisk anspänning i samband med studierna. Studier kan således likställas med arbete i detta sammanhang. Det har i ärendet gjorts gällande att skadan påverkat skolgången. Nämnden anser därför att Löf bör räkna om ersättningen för olägenheter i övrigt och även medräkna kategori B och anspänning i arbete. Löf bör även utreda vilken ersättningsnivå som aktualiseras för denna kategori.
PATIENTSKADENÄMNDEN
DNR 2018/0672