2017:19

Rätten att bryta ersättning för inkomstförlust. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

8 § patientskadelagen (1996:799) samt 5 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen (1972:207)

Ärendet gällde en man, född år 1975, som har drabbats av huvudvärk, ångest och depression till följd av en fördröjd diagnos och behandling av en hjärnblödning vid behandlingen av ett stort aneurysm (pulsåderbråck) i mars 2010. Skadan har bedömts vara en ersättningsbar patientskada motsvarande 10 procent invaliditet. I november 2014 var patienten med om en svår trafikolycka.

PATIENTEN begärde, såvitt aktuellt här, ersättning för livsvarig inkomstförlust medmotiveringen att den godkända patientskadan har medfört bestående arbetsoförmåga. Patienten gjorde gällande att bara den omständigheten att han råkade ut för en trafikolycka i november 2014 inte borde medföra indragen ersättning för inkomstförlust från patientförsäkringen. Han var redan arbetsoförmögen till följd av patientskadan vid tidpunkten för trafikolyckan. Patienten hänvisar till ett avgörande från Högsta domstolen, NJA 2009 s. 104.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET tog ställning till patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Patienten var sjukskriven för aneurysm och subaraknoidalblödning fram till hans svåra trafikolycka den 20 november 2014. Trafikolyckan medförde en komplicerad knäskada, en diafragmaruptur och en kontusionsblödning i hjärnan. Därefter var sjukskrivningsdiagnoserna status post subaraknoidalblödning, posttraumatisk stress, knäfraktur och underarmsfraktur. Bolaget har bedömt att den skadelidande skulle ha varit helt arbetsoförmögen under en initial period på cirka tre månader även om patientskadan inte hade inträffat. Ersättning för förlorad inkomst kan därför inte lämnas under denna tid.

För tid därefter har bolaget beaktat konkurrerande faktorer - såsom den skadelidandes grundsjukdom samt följderna av den trafikolycka patienten var inblandad i under november 2014. Dessa omständigheter var klarlagda då det initiala beslutet togs avseende patientens rätt till ersättning för inkomstförlust. Praxis gällande s.k. ”färdig skada” (NJA 2009) är därför, enligt bolaget, inte tillämpbar i det aktuella ärendet. De neurologiska bortfallssymptom som orsakades av grundsjukdomen har i en betydande grad bidragit till patientens arbetsoförmåga. Grundsjukdomen utgör därför den huvudsakliga orsaken till patientens arbetsoförmåga i såväl hans yrke som elevassistent/fritidsledare som i ett annat vanligt förekommande arbete på arbetsmarknaden i stort. Vidare framgår av ett läkarintyg att patienten skulle ha påbörjat en arbetsinriktad rehabilitering i slutet av år 2014. Med hänsyn till de tillkommande skadebesvären efter trafikolyckan kunde inte någon arbetsinriktad rehabilitering påbörjas enligt planering.

Utifrån ovanstående resonemang har bolaget därför bedömt att patientskadan har medfört viss arbetsoförmåga under en begränsad tidsperiod. Ersättning för inkomstförlust har lämnats från den 25 juni 2010 till den 31 december 2014. Med hänsyn till patientens grundsjukdom har bolaget gjort en skälig uppskattning av graden av arbetsoförmåga som rimligen kan hänföras till patientskadan. Ersättning för arbetsoförmåga har utgått från att en 1/4-del (25 procent) av arbetsoförmågan kan härledas till patientskadan fram till att patientens skadebild även inkluderar följderna av trafikolyckan. För tiden därefter anser bolaget att patientens arbetsoförmåga i sin helhet är beroende av andra faktorer - grundsjukdomen samt skador efter trafikolyckan. Någon ytterligare ersättning för inkomstförlust kan därför inte lämnas efter den 31 december 2014.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till fortsatt ersättning och gjorde följande bedömning:

[...] 

Patienten har gjort gällande att hela hans arbetsoförmåga under såväl förfluten tid som för framtiden beror på sviterna av patientskadan. Löf har godtagit att den godkända patientskadan medfört en arbetsoförmåga på 25 procent från och med den 25 juni 2010 till och med den 31 december 2014, dvs. under en period på drygt fyra och ett halvt år. För tiden därefter har bolaget gjort gällande att patienten ändå skulle ha varit helt arbetsoförmögen till följd av sin grundsjukdom och besvär efter en trafikolycka som inträffade i november 2014. Bolaget har anfört att Högsta domstolens avgörande i NJA 2009 s. 104, där det slås fast att en senare inträffad skada inte ska påverka en tidigare fastställd arbetsoförmåga som inte har förändrats, inte är tillämpbart i ärendet eftersom bolaget, som det får förstås, fattade sitt slutliga beslut rörande arbetsoförmågan efter det att samtliga omständigheter, inbegripet trafikolyckan, blivit kända för bolaget.

I ett fall som detta har bolaget att visa - utan någon bevislättnad - att de besvär som orsakade den godkända arbetsoförmågan har läkt ut eller lindrats i sådan grad att det inte längre föreligger någon arbetsoförmåga till följd av patientskadan (jfr nämndens yttrande i Patientskadenämndens referatsamling 2013:03). Bolaget har i underlaget anfört att patienten skulle ha påbörjat arbetsträning i slutet av 2014 om inte trafikolyckan hade ägt rum. Att en sådan arbetsträning skulle ha medfört en återgång i arbete för patienten framstår dock närmast som en spekulation och är inte tillräckligt för att uppfylla det nyss nämnda beviskravet. Nämnden anser vidare att det saknar betydelse huruvida bolaget gjorde sin slutliga skadebedömning före eller efter trafikolyckan eftersom bolaget under alla omständigheter inte har kunnat visa att de patientskaderelaterade besvären, som enligt bolaget under många år orsakat patientens arbetsoförmåga, nu avtagit. Det ter sig för övrigt orimligt att en långdragen skadereglering ska kunna medföra att den rätt till ersättning som patienten skulle ha haft faller bort bara för att det under handläggningens gång inträffar nya skador.

Det föreligger således rätt till fortsatt ersättning för inkomstförlust från patientförsäkringen. Nämnden anser att de besvär som kan härledas till patientskadan orsakar en arbetsoförmåga på 25 procent, varför ersättning för inkomstförlust bör betalas i enlighet härmed för såväl förfluten tid som för framtiden.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2017/0285