2017:18

Skyldigheten att begränsa skadans ekonomiska verkningar. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

8 § patientskadelagen (1996:799) samt 5 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen (1972:207)

Ärendet gällde en man, född år 1947, som har drabbats av en vänstersidig droppfot till följd av en nervskada vid operation av vänster höft den 1 september 2011. Den uppkomna skadan har bedömts som en ersättningsbar patientskada.

PATIENTEN begärde, såvitt aktuellt här, ersättning för inkomstförlust till följd av den godkända patientskadan. Han uppgav att han inte kunde köra buss i linjetrafik sedan oktober 2011 på grund av han hade svårt att gå, han ramlade och trampade luft, han hade stark sveda på ovansidan av foten samt kramper i tårna och behövde använda starka smärtstillande läkemedel som kunde påverka körförmågan på grund av yrsel, sömnighet och nedsatt koncentrationsförmåga. Han hade inte kunnat bli friskförklarad vid förnyelse av högre körkortskompetens, något som hade lett till att han förlorade den kompetensen. Patienten hänvisade till att även bolagets medicinske rådgivare bedömt patienten som helt arbetsoförmögen så länge patienten tog mediciner klassade som olämpliga i trafiken.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET tog ställning till patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Patienten har gjort sannolikt att han, trots sin ålder, skulle ha fått ett arbete som bussförare om inte patientskadan hade inträffat. Däremot har han inte sökt andra typer av lämpliga arbeten som han hade kunnat klara av trots patientskadan, till exempel något kontorsarbete. Patienten har därför inte uppfyllt de krav som skadeståndslagen ställer när det gäller att begränsa verkningar av en skada. Bolaget har funnit skäligt att lämna ersättning för inkomstförlust för en begränsad tid på ett år som ett rådrum för patienten att hitta ett alternativt arbete under år 2011. Någon ytterligare ersättning för inkomstförlust kan inte lämnas till följd av patientskadan.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till ersättning och gjorde följande bedömning:

Patienten var 64 år gammal vid skadetillfället och var således nära gränsen för pensionsålder. För tiden dessförinnan hade han, såvitt framgår, under många år haft aktivitetsstöd med olika projektanställningar som maskin- och lastbilsförare. Patientskadan, peroneuspares med droppfot, medförde 10 procent invaliditet utöver resttillståndet efter höftoperation med en invaliditet på 8 procent, således en total invaliditet på 18 procent. Patienten har uppgett att han blev beroende av starka smärtstillande läkemedel till följd av patientskadan, något som gav honom yrsel, sömnighet och nedsatt koncentrationsförmåga.

Löf har godtagit patientens uppgift att han skulle ha erhållit arbete som busschaufför om patientskadan inte inträffat. Bolaget har dock gjort gällande att patienten inte, som han bort göra, begränsat skadeverkningarna efter patientskadan genom att söka andra lämpliga arbeten, t.ex. kontorsarbete, som han kunnat klara av trots patientskadan.

Det har enligt nämndens mening, mot bakgrund av vad som framkommit om patientens tidigare arbetsförhållanden och med beaktande av patientens ålder, inte varit möjligt för patienten att skaffa ett arbete av sådant slag som Löf angett. Nämnden delar därför inte bolagets uppfattning att patienten inte uppfyllt de krav som skadeståndslagen ställer när det gäller att begränsa skadeverkningarna. Det föreligger därför rätt till ersättning för inkomstförlust utifrån de faktiska förhållandena. Nämnden överlåter åt bolaget att utreda och ta ställning till omfattningen av inkomstförlusten.

[…]

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2017/0897