2017:14

Ersättning för medicinsk invaliditet med beaktande av grundinvaliditet.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

8 § patientskadelagen (1996:799) samt 5 kap. 1 § första stycket 3 skadeståndslagen (1972:207).

Ärendet gällde en kvinna, född år 1965, som hade en godkänd patientskada i form av kompressionsfraktur L1 (ländkota 1) på grund av fördröjd diagnos och behandling av osteoporos (benskörhet). Den medicinska invaliditetsgraden till följd av patientskadan har bedömts uppgå till 5 procent.

PATIENTEN anförde att hon inte var nöjd med bolagets bedömning av den medicinska invaliditetsgraden. Hon ansåg att hon hade rätt till ytterligare ersättning för bestående men.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET ansåg att det inte förelåg rätt till ytterligare ersättning med följande motivering:

Adekvat insatt osteoporosbehandling från och med år 2009 (istället för år 2012) hade halverat risken för senare kotfraktur. En del av patientens besvär beror på degenerativa förändringar utan klar relation till frakturen eller osteoporossjukdomen. Det är inte heller säkert att osteoporosen helt hade kunnat förhindras vid insatt behandling redan år 2009, däremot hade den kunnat mildras.

Patienten har ökad smärta i ländryggen till följd av kompression (hoppressning) till 50 procent av ursprungshöjden, med kyfos (ryggradskrökning) och ändrad balans. Den medicinska invaliditetsgraden till följd av patientskadan, kotfrakturen, har bedömts till 5 procent.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till ytterligare ersättning och gjorde följande bedömning:

Nämnden instämmer i Löfs bedömning att de bestående besvär som patientskadan medfört inte överstiger en medicinsk invaliditet om 5 procent.

Enligt patientskaderättslig praxis vid beräkning av ersättning för bestående men görs en jämförelse mellan den ersättning som invaliditetsgraden för patientskadan enskilt ger och den ersättning som den totala invaliditetsgraden med avdrag för grundinvaliditet ger. Ersättning lämnas därefter utifrån den beräkningsmodell som ger ett mer fördelaktigt resultat för patienten.

Löf har vid beräkningen av ersättningen för bestående men inte beaktat att grundsjukdomen i sig medfört en viss invaliditet. Enligt nämndens bedömning uppgår den medicinska invaliditetsgraden till följd av grundsjukdomen till 3 procent.

Vid en jämförelse enligt ovan bör ersättning lämnas utifrån den totala invaliditetsgraden med avdrag för grundinvaliditeten. Därmed föreligger rätt till ytterligare ersättning för bestående men. Nämnden överlåter till Löf att beräkna den återstående ersättningen.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2016/1946