2017:06

Merskada vid fördröjd diagnos av neurodegenerativ sjukdom (ALS). Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en kvinna, född 1938, som uppsökte vårdcentral den 9 augusti 2013 pga. ökad ostadighet och kraftlöshet i benen. Medföljande make framförde att han även upplevde att patienten sista halvåret haft en lätt sluddrighet i talet. Datortomografiundersökning av hjärnan i september 2013 visade inga förändringar som kunde ge en säker förklaring till patientens symtom. Vid besök i januari 2014 konstaterades att patienten hade samma besvär som tidigare. Av journalanteckning från den 20 april 2015 framgick att patienten fått diagnosen cerebral infarkt. Det konstaterades även att patienten under ett års tid försämrats i sitt tal och att hon gick hos logoped. Patienten remitterades till neurolog där diagnosen amyotrofisk lateralskleros (ALS) ställdes i september 2015. Behandling med Rilutec mot ALS sattes in men fick sättas ut pga. biverkningar.

PATIENTEN anmälde att hon drabbats av lidande till följd av fördröjd diagnos och behandling av ALS sedan september 2013. Patienten anförde att hon uppsökt vårdcentralen upprepade gånger men att man inte tagit hennes besvär på allvar.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET ansåg att det inte förelåg en ersättningsbar patientskada och gjorde följande bedömning:

De symtom som noterades vid patientens besök hos läkare den 9 augusti 2013 borde ha föranlett misstanke om annan orsak än enbart cirkulationsstörning i hjärnan. Man borde vid det besöket ha gjort en undersökning av patientens neurologiska funktioner. Sedan datortomografiundersökningen av hjärnan inte hade visat förändringar som kunde anses ge en säker förklaring till patientens symtom borde man ha remitterat patienten till neurologklinik. Om så skett skulle man ha gjort behandlingsförsök med Rilutec såsom skedde år 2015. Man hade även satt ut behandlingen pga. biverkningar. Den enda behandling som finns är Rilutec vilken har en obetydlig bromsande effekt på sjukdomsförloppet. Det visade sig att patienten inte tolererade Rilutec pga. biverkningar varför behandlingen skulle ha blivit helt betydelselös även om den prövats år 2013.

Diagnosfördröjningen har inte påverkat sjukdomens förlopp eller behandlingsprognos. Den har inte heller haft någon betydelse för uppkomsten eller förloppet av andra sjukdomar som patienten drabbats av. Någon merskada har därför inte uppkommit och någon ersättning kan inte lämnas.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg en ersättningsbar patientskada och gjorde följande bedömning:

Löf har bedömt att det föreligger en fördröjd diagnos av patientens ALS sedan år 2013 men att någon ersättning inte kan lämnas för den anmälda skadan. Den enda behandling som finns är, enligt Löf, Rilutec vilken har en obetydlig bromsande effekt på sjukdomsförloppet. Det visade sig att patienten inte tolererade Rilutec pga. biverkningar varför behandlingen skulle ha blivit helt betydelselös även om den prövats år 2013. Enligt Löfs bedömning har diagnosfördröjningen inte påverkat sjukdomens förlopp eller behandlingsprognos. Den har inte heller haft någon betydelse för uppkomsten eller förloppet av andra sjukdomar som patienten drabbats av. Någon merskada har därför inte uppkommit.

Nämnden delar Löfs uppfattning när det gäller medicineringen med Rilutec.

Nämnden anser dock att en tidigare ALS-diagnos hade lett till tidigare insatser av multiprofessionell teamvård anpassad efter denna diagnos och att patienten i och med detta hade fått bättre stöd och hjälp avseende såväl kroppsliga som psykiska besvär. Nämnden överlåter på Löf att ta ställning till vilken ersättning som kan lämnas för det lidande som patienten drabbats av till följd av denna fördröjning. Vidare bör bolaget utreda om fördröjningen att sätta in dessa insatser i övrigt haft några konsekvenser för sjukdomens förlopp eller behandlingsprognos.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2016/1605