2017:04

Fördröjd diagnos av stroke. Ej ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en man, född 1953, som insjuknade den 28 februari 2009 kl. 05:30 med vänstersidig svaghet. Ambulans tillkallades kl. 09:53 och patienten kom in till sjukhuset cirka kl. 10:30. Symtomen bedömdes som stroke och datortomografi visade hjärninfarkt. Tidsfönstret för både trombolys (blodpropplösande behandling) och trombektomi (kirurgiskt borttagande av blodpropp) bedömdes ha överskridits. Patienten insattes på ASA (acetylsalicylsyra) och vårdades på vårdavdelning till och med den 25 mars 2009.

PATIENTEN anmälde att han drabbats av en vänstersidig förlamning till följd av utebliven blodproppslösande behandling av stroke sedan den 28 februari 2009. Patienten anförde att tidsfönstret för blodproppslösande behandling inte överskridits i hans fall.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET ansåg att det inte förelåg rätt till ersättning med följande motivering:

Patientens iakttagbara symtom har tolkats och behandlats enligt allmänt vedertagen praxis. Patienten har fått en riktig vård och behandling för sina besvär och det var inte medicinskt motiverat att behandla honom på ett annat sätt än som skett.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det inte förelåg en ersättningsbar patientskada och gjorde följande bedömning:

Patienten har anmält utebliven behandling av stroke den 28 februari 2009. Löf har avböjt ersättning och bedömt att patientens symtom behandlats korrekt. Bland annat har bolaget bedömt att det inte varit indicerat att sätta in trombolysbehandling då det så kallade tidsfönstret för sådan behandling hade passerats.

Det finns olika uppfattningar om vid vilken tidpunkt patienten insjuknade. Medan journalanteckningarna anger att detta skedde kl. 05:30 har patienten angett olika tidpunkter men uppgett att han tidigast skulle ha insjuknat kl. 07:30. Nämnden kan vid sin bedömning inte utgå från annat än uppgifterna i journalerna.

Trombolysbehandling syftar till att lösa upp proppar. Ju längre tid som går mellan insjuknande och insatt behandling desto mindre sannolikt är det att behandlingen får ett gott resultat. Behandling senare än fyra och en halv timme efter insjuknandet är kontraindicerat med hänsyn till riskerna. Likaså är behandling kontraindicerad vid oklar insjuknandetid och vid stroke som orsakats av blödning.

Av utredningen framgår att ambulans tillkallades kl. 09:53 och att patienten anlände till sjukhuset kl. 10:30. En eventuell trombolysbehandling hade efter utredning varit möjlig att i praktiken sätta in inom en timme från ankomsten till sjukhuset men med utgångspunkt från tidsuppgiften i journalen var det då redan för sent att sätta in sådan behandling. Till detta kommer att patienten vid ankomsten till sjukhuset hade symtom som beräknades motsvara 17 poäng på NIHSS strokeskalan vilket medför att den statistiska möjligheten till god effekt av trombolysbehandling var låg. Även om patienten hade insjuknat kl. 07:30 och trombolys då varit möjlig att sätta in bedöms det därför inte övervägande sannolikt att den kunnat lösa proppen. Då hade trombektomi varit en alternativ behandling men år 2009 förekom trombektomi endast i kliniska studier och kan därför inte anses ha varit en vedertagen tillgänglig behandlingsmetod. Patienten behandlades vidare med acetylsalisylsyra för att förebygga ytterligare försämring vilket är vedertagen behandling vid genomgången stroke.

Sammanfattningsvis instämmer nämnden i Löfs bedömning att patientens symtom har utretts, tolkats och behandlats på ett korrekt sätt utifrån vad som framkommer av underlaget. Under sådana förhållanden föreligger inte rätt till ersättning enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2016/1503