2016:19

Ersättning för kostnad för privat vårdgivare när offentlig vård skett med anmärkningsvärd långsamhet.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

8 § patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en kvinna, född 1952, som hade en godkänd patientskada avseende lidande till följd av fördröjd diagnos och behandling av elektrisk störning i vänster hjärnhalva under perioden den 27 februari 2013 till och med den 5 september 2013.

PATIENTEN anförde att det förelåg en fördröjd diagnos och behandling av sjukdomen från ett tidigare datum än vad försäkringsbolaget bedömt, från den 23 november 2011 och i vart fall från februari år 2012. Patienten ansåg även att hon drabbats av kvarstående besvär till följd av fördröjningen samt att hon hade rätt till ersättning för de kostnader hon haft hos privat vårdgivare.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Faktiska iakttagbara symptom har tolkats på ett riktigt sätt och enligt allmänt vedertagen praxis före den 27 februari 2013. Före den 27 februari 2013 finns inte några uppgifter i patientens sjukhistoria som talar för annat än de diagnoser, narkolepsi och sömnapné, som patienten då utreddes för. Patienten har fått en riktig vård och behandling för sina besvär före den 27 februari 2013 och det var inte medicinskt motiverat att behandla henne tidigare eller annorlunda än vad som nu blev fallet.

Den fördröjda diagnosen och behandlingen av elektrisk störning i vänster hjärnhalva har med övervägande sannolikhet inte påverkat behandlingen, sjukdomsförloppet, sjukdomsprognosen eller orsakat några kvarstående besvär utöver vad patienten fått räkna med till följd av grundsjukdomen. Under sådana förhållanden föreligger inte rätt till ersättning för bestående men.

I de fall ersättning lämnas för merkostnader för vård hos privat vårdgivare utan avtal, med landsting, kan ersättning lämnas maximalt med vad motsvarande vård skulle ha kostat enligt gällande landstingstaxa. Den vård och utredning som utförts hos privat vårdgivare från och med den 6 september 2013 och framåt är vård som patienten skulle ha fått oavsett patientskadan, som ett led i utredning och behandling av grundsjukdomen elektrisk störning i vänster hjärnhalva. Någon ersättning kan således inte lämnas för de kostnader som patienten haft hos privat vårdgivare.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till ytterligare ersättning och gjorde följande bedömning:

Fördröjd diagnos

Av underlaget framgår att patienten led av attacker av plötslig svaghet sedan sommaren 2011. Till en början handlade det om enstaka attacker i veckan, senare flera gånger dagligen. Patienten remitterades för sömnutredning men remissen returnerades från neurofysiologiska kliniken med rekommendation att patienten skulle remitteras till ÖNH-klinik för att utesluta sömnapné-syndrom och för HLA-typning för att utesluta narkolepsi. Remiss till EEG skickades från vårdcentralen i juli 2013. Remissen återsändes med motiveringen att patienten redan var under utredning hos annan neurolog, och att det dessutom förelåg mycket lång väntetid. Patienten meddelades att hon inte skulle bli kallad på grund av den långa väntetiden. Hon vände sig därefter till annan privat neurolog. Nämnden gör bedömningen att det med anledning av patientens symtom var aktuellt att redan i februari 2012 genomföra en EEG och att diagnos då hade kunnat ställas i samband med undersökningen. Rätt till ersättning för fördröjd diagnos och behandling föreligger således från och med februari 2012.

Kvarstående besvär

Även om diagnos hade ställt i februari 2012 gör nämnden bedömningen att diagnosfördröjningen, förutom det extra lidande som fördröjningen orsakat, inte har medfört några kvarstående besvär utöver vad grundsjukdomen orsakat. Någon rätt till ersättning för kvarstående besvär föreligger därmed inte.

Kostnader för privat vårdgivare

Löf har gjort gällande att kostnader för privat vårdgivare inte ersätts då den utredning som föranleddes på privat klinik är vård som patienten skulle ha fått oavsett patientskadan, som ett led i utredning och behandling av grundsjukdomen. Löf har vidare gjort gällande att för de fall ersättning lämnas för privat vård, kan ersättning endast lämnas maximalt med vad motsvarande vård skulle ha kostat enligt gällande landstingstaxa.

Frågan om ersättning för privat vård har behandlats i slutbetänkandet av Kommittén om ideell skada "Ersättning för ideell skada vid personskada" (SOU 1995:33). Där anges bl.a. (s. 328) "Av att principen att skadestånd endast ges för nödvändiga kostnader anses sålunda följa att kostnader för sjukvård eller läkarvård utöver den standard som normalt tillhandahålls inom den allmänna sjukvården inte ersätts skadeståndsvägen. Särskilda omständigheter kan dock föranleda att den skadelidande tillerkänns skadestånd för kostnader för dyrare vård, såsom då annan vård inte stått till buds eller då vården har varit påkallad av medicinska eller andra liknande skäl".

Patienten hade väntat länge på en remiss till EEG när hon i augusti 2013 valde att söka vård hos en privat neurolog för EEG-undersökning. EEG genomfördes i september, diagnos ställdes och behandling påbörjades. Nämnden gör bedömningen att det på grund av medicinska skäl var påkallat att söka vård hos privat vårdgivare. Nämnden anser vidare - i likhet med IVO - att utredningen i den offentliga vården dessutom skett med anmärkningsvärd långsamhet. Nämnden anser därför att aktuella kostnader för privat vård varit nödvändiga. Rätt till ersättning för kostnader hos den privata vårdgivaren i samband med utredning och diagnostisering föreligger därmed.

Nämnden överlåter till Löf att beräkna vilken ersättning för sveda och värk samt vilken ersättning för kostnader som blir aktuell.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2016/0696