2016:11

Fördröjd diagnos av senskada. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en man född år 1963. Han uppsökte vårdcentral i augusti 2012 då han fått en sårskada i höger underben efter ett hugg med yxa. Han remitterades vidare till akutmottagning-kirurgi på sjukhus för undersökning och behandling. Vid undersökning av skadan konstaterades att det inte förelåg några tecken på påverkan på motorik (rörelsemönster), sensorik (känsel), pulsationer eller bortfall av muskelfunktion, varför såret syddes igen. Efter detta fick patienten besvär med foten och en ultraljudsundersökning av foten påvisade en skadad sena och en operation planerades.

PATIENTEN anmälde att han drabbats av svårigheter att gå längre sträckor, stå på hälen, haltande gång samt svaghet i foten till följd av fördröjd diagnos och behandling av skadad sena efter sårskada efter yxhugg i höger underben från den 17 augusti 2012. Enligt patienten hade hans kvarstående besvär kunnat förhindras om diagnos hade ställts tidigare.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Faktiskt iakttagbara symtom har tolkats i överensstämmelse med allmänt vedertagen praxis i samband med undersökning, utredning och behandling den 17 augusti 2012 vid akutmottagningen-kirurgi. Bolaget bedömer därför att patienten fått en riktig vård och behandling för de besvär han uppvisat samt att det inte var medicinskt motiverat att behandla honom på annat sätt än som nu blev fallet.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg en ersättningsbar patientskada och gjorde följande bedömning:

En korrekt utförd undersökning av kraften på det skadade benet och efter jämförelse med patientens andra, friska ben, borde ha väckt misstanke om skada på muskelns starkaste sena som böjer foten uppåt. Denna sena ligger direkt under huden i det aktuella området och bör ha föranlett en noggrannare undersökning. En sådan senskada är relativt enkel att upptäcka genom att be patienten böja foten uppåt samtidigt som den undersökande läkaren måste hålla emot. Att endast undersöka rörligheten, som var normal i detta fall, är inte tillräckligt då andra senor som böjer tår uppåt även kan lyfta upp foten. Det föreligger således en fördröjd diagnos och behandling av senskadan. Vid den faktiska diagnosen hade senan visat omfattande separation av ändar och en begynnande förtvining av muskel. En operation med sutur av senan i direkt anslutning till skadan hade inneburit en normal funktion av senan. Rätt till patientskadeersättning föreligger.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2015/1246