2016:07

Hjärtinfarkt hade kunnat förhindras med annan uppföljning. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 och 3 patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en man född år 1942. Han uppsökte vårdcentral den 6 december 2010 pga. att han känt tryck över bröstet vid ansträngning sedan ett par dagar tillbaka. Hans besvär bedömdes som klar instabil angina (instabil kärlkramp) och han remitterades akut till medicinklinik. Efter provtagning och undersökning skickades patienten hem, där han avled i hjärtinfarkt den 12 december 2010.

DÖDSBOET anmälde att patienten avlidit i hjärtinfarkt till följd av bristfällig vård och behandling av misstänkt början på hjärtinfarkt när han sökte akut för sina besvär den 6 december 2010. Enligt dödsboet hade dödsfallet kunnat undvikas om läkemedel hade satts in omgående pga. den misstänkta infarkten samt om man kallat patienten åter för arbetsprov snarast efter akutbesöket.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde dödsboets ersättningsanspråk med följande motivering:

Handläggningen av patienten på akutmottagningen den 6 december 2010 har skett enligt vad som kan förväntas, utöver att man planerade 3 veckors väntan för patienten innan han skulle få utföra arbetsprov. Diagnosen instabil kärlkramp hade kunnat ställas tidigare om patienten låtit lägga in sig på sjukhus som rekommenderades av läkare. Man informerade om att symtomen kunde vara förenliga med början på hjärtinfarkt och rekommenderade inläggning för vidare utredning/behandling. Patienten valde att återgå till hemmet och kunde enligt de aktuella förutsättningarna inte tvingas till vård.

Patientens dödsfall uppkom med övervägande sannolikhet inte till följd av behandlingen eller några brister i denna i samband med läkarbesöket den 6 december 2010. Dödsfallet bedöms i sin helhet ha uppkommit till följd av patientens grundsjukdom instabil angina som i sin tur orsakade en akut hjärtinfarkt den 12 december 2010.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg en ersättningsbar patientskada och gjorde följande bedömning:

Bakgrund

Patienten sökte vid vårdcentral den 6 december 2010 för bröstsmärtor som förekommit i omgångar sedan några dagar, vid något tillfälle med timslånga besvär. Efter att ha utfört undersökning, blodtrycksmätning och EKG ansåg vårdcentralsläkaren att symtomen med bröstsmärta ingav klar misstanke om instabil angina (instabil kärlkramp). Patienten remitterades akut till medicinklinik. Vid medicinkliniken utfördes provtagning och EKG, vilka inte visade några avvikelser. Bedömningen blev att besvären var misstänkt nydebuterad angina. Patienten föreslogs inläggning för snabb utredning men avböjde enligt journalen inläggning "å det bestämdaste". Patienten fick därför återgå till hemmet med planerad uppföljning i form av arbetsprov (arbets-EKG). Underläkaren vid medicinkliniken satte upp patienten på väntelista för arbetsprov inom tre veckor. Patienten avled i hjärtinfarkt den 12 december 2010 innan han blivit kallad till arbetsprov. Kallelse initierades via telefonsamtal åtta dagar efter akutbesöket och då hade patienten redan avlidit.

Anmäld skada

Dödsboet har som patientskada anmält att patienten avled i hjärtinfarkt den 12 december 2010 till följd av bristfälligt omhändertagande för instabil angina vid medicinkliniken från den 6 december 2010 och fram till dödsfallet. Dödsboet anmäler att dödsfallet hade förhindrats om man hade satt in läkemedelsbehandling vid besöket på medicinkliniken samt om man hade kallat patienten för arbetsprov i närmare anslutning till akutbesöket. Dödsboet tar även upp att det var slarv och nonchalans av läkaren att låta patienten åka hem samt att akut inläggning med utredning och behandling borde ha ombesörjts.

Bolagets inställning

Enligt Löf ställdes diagnosen misstänkt instabil kranskärlssjukdom vid akutbesöket. Bolaget anger att då risken för hjärtinfarkt eller död inom 30 dagar enligt vetenskapliga studier bedöms som låg var det rimligt att planera för utredning med arbetsprov i öppen vård när patienten avböjde inläggning. Dock menar bolaget att man skulle ha kallat patienten tidigare än inom de tre veckor som läkaren angav och då inom 7-10 dagar. Bolaget finner därmed att det var adekvat att kalla patienten efter åtta dagar. Mot denna bakgrund har bolaget uppfattningen att det inte uppkommit någon personskada till följd av försenad utredning. Bolaget anser att den läkemedelsbehandling som kunde ha satts in i väntan på utredningen inte med övervägande sannolikhet hade förhindrat dödsfallet. Bolaget hänför dödsfallet till patientens grundsjukdom.

Nämndens bedömning

Av journalhandlingen från medicinkliniken framgår inte vilken information som lämnades till patienten om hans hälsotillstånd och eventuella risker med att avstå från inläggning. Det framgår inte heller vilken information som patienten fick beträffande när han, om han avstod från inläggning, skulle komma att bli kallad för fortsatt utredning. De uppgifter som lämnats av patientens maka i överklagandet tyder på att patienten bibringats uppfattningen att han skulle komma att kallas till sådan utredning inom ett par dagar från besöket på medicinkliniken och att detta besked var avgörande för hans beslut att avböja inläggning. Enligt nämndens mening var det av stor vikt att patienten gavs fullständig information i dessa delar inför sitt ställningstagande till om han skulle låta sig bli inlagd eller välja att gå hem. Det kan starkt ifrågasättas om inte patienten hade valt att stanna kvar på sjukhuset om han fått klart för sig att det var mycket angeläget med inläggning och i vart fall att han riskerade att få vänta i tre veckor med vidare utredning om han valde att gå hem. Oavsett hur det förhåller sig härmed är det nämndens bestämda uppfattning att patienten skulle ha kallats åter för arbetsprov inom en till två dagar i enlighet med det yttrande som överläkaren vid medicinkliniken avgivit i IVO:s utredning av patientens vårdförlopp. Med hänsyn till att överläkaren vid aktuell klinik gjort denna bedömning får det antas ha varit ett förfaringssätt som kliniken resursmässigt haft möjlighet att erbjuda. Nämnden gör bedömningen att om patienten hade genomgått arbetsprov inom en till två dagar skulle undersökningsfynden ha medfört remittering till fortsatt behandling, såsom ballongvidgning, som med övervägande sannolikhet hade förhindrat den dödliga hjärtinfarkten. Den läkemedelsbehandling för angina som kunde ha övervägts i avvaktan på arbetsprovet anser nämnden däremot inte med övervägande sannolikhet hade kunnat förhindra dödsfallet.

Under dessa förhållanden är dödsfallet en ersättningsbar patientskada. Löf bör närmare utreda vilken ersättning som kan lämnas.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2015/1652