2016:04

Fortsatt ersättning för inkomstförlust utan samordning med fiktiv inkomst. Ytterligare ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 och 8 §§ patientskadelagen (1996:799) samt skadeståndslagen (1972:207).

Ärendet gällde en man, född år 1953, som efter att ha diagnostiserats med njurcancer i januari 1997 fick en frisk njure bortopererad. Följderna av det felaktiga njurborttagandet är en ersättningsbar patientskada. Den medicinska invaliditetsgraden till följd av patientskadan bedömdes till 46 %. Patienten erhöll hel sjukersättning från Försäkringskassan sedan 1999 och fick ersättning för inkomstförlust från försäkringsbolaget utifrån hel arbetsoförmåga fram till och med inkomstår 2011. Från och med april 2012 har Försäkringskassan bedömt att patienten har en arbetsförmåga motsvarande 75 % av en heltidstjänst då kassan fått uppgift om att han arbetat på olika arbetsplatser och därtill haft oavlönat arbete. Försäkringsbolaget följde Försäkringskassans bedömning och beräknade ersättning för inkomstförlust utifrån en samordning med en fiktiv inkomst motsvarande 75 % av en heltidstjänst, vilket innebär att patientens arbetsoförmåga till följd av patientskadan enligt bolaget nu uppgick till endast 25 %.

PATIENTEN yrkade att ersättning för inkomstförlust skulle lämnas även fortsättningsvis utifrån hans faktiska inkomster, således utan samordning med någon fiktiv inkomst. Han gjorde gällande att han alltjämt var helt arbetsoförmögen till följd av smärtbesvär efter patientskadan. Patienten hävdade, med hänvisning till skadeståndslagens förarbeten och praxis från Högsta domstolen, att det inte förelåg sådana förhållanden att hans ersättning skulle reduceras på det sätt som försäkringsbolaget gjort.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET tog ställning till patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Försäkringskassans utredning visade att patienten hade en restarbetsförmåga motsvarande 75 % av en heltidstjänst, oavsett att en del av patientens arbete var oavlönat. Detta motiverar en samordning med en fiktiv inkomst motsvarande 75 % av heltidsarbete.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till ytterligare ersättning och gjorde följande bedömning:

Patienten har en godkänd behandlingsskada med en invaliditetsgrad om 46 %, varav 33 % betingar psykisk invaliditet. Av utredningen framgår att Löf löpande har godkänt och lämnat ersättning för inkomstförlust till och med inkomståret 2011 med hänsyn till behandlingsskadan och dess följder utifrån ett fastställt inkomstunderlag i enlighet med differensmetoden. För tid därefter har Löf, mot bakgrund av bedömning som gjorts av Försäkringskassan, ansett att endast 25 % av patientens arbetsoförmåga beror på behandlingsskadan. Löf har i ett fall som detta bevisbördan – utan bevislättnad – för påståendet att behandlingsskadan inte längre är hela orsaken till den arbetsoförmåga som tidigare godtagits. Därvid ska Löf göra en självständig bedömning och kan inte endast åberopa beslut som fattats av Försäkringskassan. Av utredningen kan inte anses klart framgå att patientens besvär till följd av behandlingsskadan har avklingat. Löf har därför inte styrkt sitt påstående att den skadebetingade arbetsoförmågan baserad på en invaliditetsgrad om 46 % skulle ha minskat. Det föreligger således rätt till ersättning för faktisk inkomstförlust från och med år 2012 och framåt.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2015/0906