2016:02

Samband mellan godkänd patientskada i form av droppfot och senare fallolyckor. Ej ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 och 8 §§ patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en kvinna, född år 1948, som hade en godkänd patientskada avseende följderna av en nervskada på nervus peroneus med besvär i form av en högersidig droppfot som uppkom i samband med ländryggsoperation den 26 juni 2007.

PATIENTEN anförde att hon inte var nöjd med den invaliditetsgrad som bedömts föreligga. Hon ansåg även att patientskadan lett till att hon drabbats av balansproblematik vilket gjort att hon fallit vid flera tillfällen. De allvarligaste olycksfallen inträffade i november 2010 och i december 2011.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET tog ställning till patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Den medicinska invaliditetsgraden till följd av patientskadan uppgår till 7 %, motsvarande total peroneuspares. Bedömningen grundar sig på medicinskt underlag samt intyg. Den sentransferering som patienten genomgick den 5 februari 2013, i syfte att slippa droppfotsskena, är också en följd av patientskadan. Den totala medicinska invaliditetsgraden har bedömts till 10 %. Den medicinska invaliditetsgraden till följd av grundskadan uppgår således till 3 % och innefattar smärtor motsvarande LV-roten.

Förnyad prövning av den medicinska invaliditetsgraden har gjorts med uppdaterat invaliditetsintyg, men har inte medfört någon ändring av tidigare bedömning. Den medicinska försämringen som uppkommit efter den initiala bedömningen är att hänföra till grundskadan/grundsjukdomen.

När det gäller patientens anmälan om sekundära skador i samband med fallolyckor bedömer bolaget att det inte är övervägande sannolikt att det föreligger ett direkt orsakssamband mellan den godkända patientskadan och patientens försämrade balans som medfört sekundära fallolyckor. Dessa besvär beror mer sannolikt på patientens grundskada/grundsjukdom.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det inte förelåg rätt till ytterligare ersättning och gjorde följande bedömning:

Patienten genomgick den 26 juni 2007 en ländryggsoperation på grund av diskbråck och spinal stenos. Vid operationen uppkom en total nervskada på nervus peroneus med besvär i form av en högersidig droppfot. Bolaget har godkänt följderna av denna som en patientskada.

Nämnden gör samma bedömning som Löf att den medicinska invaliditeten för en total nervskada på nervus peroneus inte överstiger 7 %. Det försämringstillstånd som patienten senare anfört är med övervägande sannolikhet en följd av hennes grundsjukdomar. Patienten har därmed inte rätt till ytterligare ersättning för bestående men.

Den 15 november 2010 konstaterades en fraktur i höger knä efter ett olycksfall några veckor tidigare i samband med en semesterresa. Den 14 december 2011 inträffade åter ett olycksfall, varvid patienten föll och skadade sig. Patienten har gjort gällande att olycksfallen har orsakats av patientskadan. Frågan är då om det är övervägande sannolikt att ett sådant orsakssamband föreligger.

En nervskada som det här är fråga om medför en anpassningstid då patienten har att vänja sig vid en påtaglig funktionsbegränsning, något som enligt nämndens bedömning innebär en ökad risk för olycksfall. För att ersättning ska kunna utbetalas för följderna av ett olycksfall krävs att sambandet mellan patientskadan och olycksfallet inte får vara alltför avlägset. Patientskadan orsakades den 26 juni 2007 och de anmälda olycksfallen inträffade drygt tre- respektive fyra år senare. Patienten har alltså haft lång tid på sig att anpassa sig till droppfotens funktionsbegränsningar. Patienten har därmed inte rätt till ersättning för skadorna som uppkommit till följd av olycksfallen.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2015/1179