2016:01

Samband mellan godkänd patientskada i form av droppfot och senare fallolycka. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 och 8 §§ patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en 66-årig kvinna som fick en skada på nervus peroneus i höger ben, med droppfot som följd, efter en höftledsoperation den 14 september 2011. Patienten ramlade senare i sin sommarstuga den 4 juli 2012 och ådrog sig en högersidig radiusfraktur (fraktur i handleden) och en lateral tibiafraktur (fraktur i skenbenet) i vänster ben.

PATIENTEN anmälde att hon fått en peroneuspares efter operationen. Hon ansåg att hennes besvär motsvarade en högre invaliditet. Förutom total peroneuspares med droppfot hade hon även nedsatt sensibilitet inom peroneusinnerverat område. Dessa besvär medförde en påtaglig påverkan på hennes vardag och på grund av sämre balans och nedsatt styrka i sin högra fot blev hon tvungen att använda gånghjälpmedel i form av rollator både inom- och utomhus. Patientskadan medförde också en uppenbar fallrisk, något som resulterade i att hon ramlade i sin sommarstuga sommaren 2012. Enligt patienten var denna fallolycka orsakad av sviterna efter operationen.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET tog ställning till patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Patienten har rätt till patientskadeersättning för skadan på nervus peroneus höger sida som uppkom i samband med operationen den 14 september 2011. Den medicinska invaliditetsgraden till följd av patientskadan har bedömts till 7 %.

Vad avser fallolyckan sommaren 2012 saknas det ett så nära samband mellan den godkända patientskadan och patientens fallskada mot höger handled och vänster knä att kravet på så kallad adekvat kausalitet ska anses uppfyllt.

Principen om adekvat kausalitet används för att fastställa om tillräckligt orsakssamband föreligger mellan en skadehändelse och den anmälda följden för att skadestånd ska utgå. I huvuddrag innebär principen att ersättning för en skada begränsas till fall då skadan är en följd av ett normalt och förutsebart händelseförlopp efter den skadegörande händelsen eller, som det också brukar uttryckas, att skadan ligger i farans riktning. Alltför avlägsna och opåräkneliga skador ersätts inte.

Följderna av patientskadan hör inte ihop med fallskadan på ett sådant normalt och förutsebart sätt att man kan säga att fallet är en adekvat följd av patientskadan. Olycksfallet inträffade cirka 10 månader efter patientskadan och enligt vår bedömning har patienten haft god tid på sig att anpassa sig efter de besvär hon fått till följd av patientskadan. Någon ersättning för fallskadan den 4 juli 2012 kan därför inte lämnas.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till ytterligare ersättning och gjorde följande bedömning:

Nämnden anser att den medicinska invaliditeten för total nervskada på nervus peroneus, med besvär i form av droppfot, inte överstiger 7 %.

En nervskada som det här är fråga om medför dock en anpassningstid på ungefär ett och ett halvt år. Under denna tid måste patienten vänja sig vid en påtaglig funktionsbegränsning, något som enligt nämndens bedömning innebär en ökad risk för olycksfall. Patientens fallolycka i juli 2012, som inträffade endast tio månader efter den totala nervskadan vid operationen i september 2011, bör därför betraktas som en sådan normal, påräknelig och adekvat följd av peroneusskadan och droppfoten att en ersättningsbar patientskada föreligger för följderna av olycksfallet.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2014/0037