2016:14

Diagnosförsening av cancer pga. ofullständig provtagning. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en kvinna, född 1966, som i slutet av november 1999 sökte gynekolog pga. en större blödning. Ultraljudsundersökning visade normal graviditet i graviditetsvecka 10. I april 2001 togs cellprov som visade normal cytologisk bild. I augusti 2002 var patienten gravid igen och hade haft småblödningar av och till fram till graviditetsvecka 16. Vid en ny graviditet år 2004 hade patienten haft småblödningar vid samlag och ansträngning. Cellprov i oktober 2004 visade normal cytologi. Sammantaget framgick det att under patientens alla graviditeter åren 1996, 1998, 1999, 2002 och 2004 hade hon haft småblödningar och vattniga flytningar under de första 15 – 20 graviditetsveckorna. I april 2007 togs ett nytt cellprov och i juli gjordes en biopsi som visade skivepitelcancer.

PATIENTEN anmälde att hon drabbats av ökat och förlängt lidande samtkvarstående besvär till följd av fördröjd diagnos och behandling av livmodercancer från och med år 1999. Patienten anförde att hennes blödningar inte togs på allvar och att hon aldrig utreddes ordentligt. Hon hade samlagsblödningar, ansträngningsblödningar, mellanblödningar samt spontana blödningar och dessutom cellförändringar noterade åren 1988 och 1991. Hon var alltså en högriskpatient. De cellprov som togs sedan år 1997 var dessutom ofullständiga då de saknade endocervicala celler och transformationszonen var inte säkert representerad.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Cellprovet år 2004 var normalt, det var det tionde normala cellprovet efter att ett cellprov år 1991 visade lätta cellförändringar. Alltså hade en spontan utläkning skett. Intervallet mellan de tre cellproven åren 1998, 2001 och 2004 var tre år enligt medicinska rekommendationer. På grund av blödningar under graviditet år 2007 togs ett nytt cellprov. Analysen visade starka cellförändringar varför utvidgad provtagning utfördes inom kort tid helt enligt gängse rutiner.

Det har inte gått att hitta journaler om vaginala blödningar/flytningar under en del av tiden som patienten tar upp. Underlaget skulle dock ändå inte tillföra något väsentligt för bedömningen. Vaginal cytologi var normalt år 2001 samt i november 2004. Det fanns ingen anledning att utreda graviditetsblödningarna mera än vad som gjordes. Att det saknades endocervikala körtelceller i vissa av de vaginala cytologprover som togs på patienten ändrar inte på den bedömningen. Patientens cervixcancer var av skivepiteltyp så avsaknaden av körtelceller var irrelevant. Patientens symtom hade med klart övervägande sannolikhet inte något samband med den cancer som upptäcktes år 2007, oavsett om det under perioden skulle ha funnits cellförändringar som inte hittades i proverna åren 2001 och 2004, det vill säga om proverna skulle ha varit falskt negativa.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till ersättning och gjorde följande bedömning:

Patienten har anmält att cellförändringar, som på sikt kunde utvecklas till cancer, borde ha upptäckts och behandlats tidigare.

Blödningar i tidig graviditet är inte typiska tecken på cervixcancer. Den vanligaste orsaken är lättblödande livmoderhals på grund av ökad blodgenomströmning under graviditeten och att livmoderhalsens slemhinna växer ut på livmoderns yta. Patienten hade normala cellprover åren 1991-2001. Cellprovet år 2004 togs inom det rekommenderade intervallet på tre år. Fram till dess har handläggningen och bedömningen varit korrekt.

Det prov som togs år 2004 visade "normal cytologisk bild" men endocervikala celler saknades och det var därför inte representativt. Löf har angett att det var irrelevant att endocervikala celler saknades, eftersom patienten senare diagnostiserades med skivepitelcarcinom och inte med adenocarcinom. Denna bedömning är enligt nämndens mening inte riktig. Avsaknaden av endocervikala celler visar att man inte kommit upp över transformationszonen vid cellprovtagningen. Det innebär att man kan ha missat svåra cellförändringar, som oftast uppkommer i denna zon. Om man hade tagit om provet med material av både skivepitelceller och endocervikala celler är det övervägande sannolikt att man hade upptäckt cellförändringar eller möjligen redan då en mycket tidig cancer.

Iakttagbara symtom har således inte tolkats och handlagts korrekt. Löf bör därför utreda skadeföljderna av den felaktiga diagnosen och behandlingen samt ta ställning till vilken ersättning som kan betalas.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2016/0529