2015:20

Adekvat kausalitet i fråga om kostnader vid tandbehandling. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

8 § patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en kvinna, född 1994, som under åren 2009 - 2011 genomgick regelbundna tandundersökningar vid en tandvårdsklinik.

PATIENTEN anmälde att hon drabbats av förlust av tand 31 till följd av fördröjd diagnos och behandling av inflammatoriskt tillstånd/cystbildning. På grund av detta uppkom merkostnader för tandvård för att sluta luckan efter tanden.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Patienten har rätt till ersättning för följderna av den cysta som uppkommit till följd av försenad diagnos av inflammation och rotbehandlingsbehov tand 31. Inflammation i tandroten (apikal parodontit) med fistlar tand 31 borde ha diagnostiserats i samband med undersökning den 9 november 2009 och därefter skulle rotbehandling av tanden påbörjats. Hade rotbehandlingen av tanden påbörjats i nära anslutning till undersökningen 2009 hade rotfrakturen med övervägande sannolikhet kunnat diagnostiseras tidigare och ingen cysta uppkommit. Det föreligger dock inte rätt till ersättning för merkostnader för grundläggande rotbehandlingsbehov, förlust av tand 31 samt för tillkommande protetisk behandling för att sluta luckan efter tand 31. Dessa kostnader är hänförliga till grundsjukdomstillstånd och beror inte på den fördröjda diagnosen och behandlingen.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till ytterligare ersättning och gjorde följande bedömning:

Patienten har beviljats ersättning för följderna av fördröjd diagnos och behandling av inflammatoriskt tillstånd vid tanden 31. Diagnosen borde ha ställts vid undersökning den 9 november 2009 och rotbehandling påbörjats i anslutning till detta. Under sådana förhållanden hade rotfrakturen på tanden kunnat diagnostiseras tidigare och cystbildning kunnat förhindras.

Enligt skadeståndsrättsliga regler ska en skadelidande försättas i samma ekonomiska läge som om skadan aldrig hade inträffat. Det innebär dock inte att alltför avlägsna skadeföljder kan ersättas utan det krävs att orsakssambandet är adekvat.

Nämnden anser i likhet med Löf att rotfrakturen och behovet att ta bort tanden 31 ändå hade blivit följden trots en tidigare diagnos och insatt behandling. En tidigare diagnos skulle dock ha medfört att tanden tagits bort och att protetisk behandling skett innan patienten fyllde 20 år, dvs. då den kostnadsfria barn- och ungdomsförsäkringen ännu gällde. Denna ekonomiska konsekvens är enligt nämndens mening en adekvat skadeföljd av patientskadan. Löf bör därför lämna ersättning även för kostnaden för borttagande av tanden 31 och den protetiska behandlingen i anslutning till detta.

Eftersom patientskadan även medfört en risk för framtida rotbehandlingsbehov av de intilliggande tänderna 32 och 41 bör patienten erinras om rätten till omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2015/0483