2015:13

Cancer, oro och ängslan vid palliativ vård. Ej ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en man född 1948. Han uppsökte läkare under vintern år 2006/2007 på grund av besvär med andfåddhet. I mars 2007 sökte patienten återigen då han hade besvär med feber, andnöd och trötthet. Det konstaterades att patienten hade lungembolier och han behandlades med Waran till och med hösten 2007. Under vintern 2007 drabbades patienten av tilltagande hosta och återkommande trötthet. Förnyad röntgenundersökning visade inte några nya lungembolier. I övrigt noterades lunginfiltrat som bedömdes som rester efter tidigare lungembolier.

I juni 2008 återkom patienten på grund av fortsatta besvär. Röntgen visade inga nya lungembolier men det konstaterades viss progress av lunginfiltrat jämfört med tidigare undersökning. Bronkoskopiundersökning var utan anmärkning. Då tumörprocess inte kunde uteslutas genomfördes ytterligare undersökning som visade att patienten hade lungcancer stadium IV och palliativ behandling inleddes. Patienten avled den 11 april 2009.

DÖDSBOET anmälde att patienten drabbats av ett ökat och förvärrat lidande till följd av fördröjd diagnos och behandling av lungcancer då lunginflammation senare visade sig vara blodproppar orsakade av cancersjukdomen, med början i mars 2007 och framåt. Trots tidig misstanke om malignitet brydde man sig inte om att undersöka bakomliggande orsak till patientens tillstånd. Långt senare konstaterades att han hade lungcancer. Dödsboet ifrågasatte om denna fördröjning påverkat behandling och prognos.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde dödsboets ersättningsanspråk med följande motivering:

Bolaget konstaterade dels vad som gällde enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen, och dels att rätten till eventuell ideell ersättning (ex. särskild ideell ersättning) inte kunde övergå till dödsboet om ersättningsanspråket framförts efter dödsfallet, det vill säga om skadeanmälan kom till bolaget efter dödsfallet.

Särskild ideell ersättning för oro och ängslan, s.k. orosersättning, kan i vissa fall lämnas om det föreligger en behandlingsfördröjning om minst fyra veckor. Med behandlingsfördröjning menas behandling som syftar till att behandla sjukdomen, inte om endast behandling i smärtlindringssyfte och palliativ behandling hade varit fallet även vid diagnos i rätt tid.

Det föreligger en fördröjd diagnos av patientens lungcancersjukdom med början i samband med lungröntgensvaret den 1 december 2007. Infiltraten i vänster underlob hade ändrat utseende och det hade tillkommit ytterligare infiltrat i båda lungorna. Malignitet borde misstänkts och vidare utredning ha initierats.

Fördröjningen från och med den 1 december 2007 har med övervägande sannolikhet inte påverkat det fortsatta sjukdomsförloppet, behandlingen eller slutresultatet. Patientens dödsfall har inte tidigarelagts till följd av fördröjningen. Cancersjukdomen engagerade patientens båda lungor i december 2007, vilket motsvarade stadium IV, sjukdomen var således inte botbar varför enbart palliativ/lindrande behandling sattes in.

Iakttagbara symtom före den 1 december 2007 har dock tolkats på sätt som kan förväntas av en erfaren läkare inom aktuellt specialistområde. Lungröntgen den 9 mars 2007 visade infiltrat med utseende som vid lunginflammation.

Lungröntgen den 12 mars 2007 visade utbredd embolisering och infiltrat. Infiltraten kunde förklaras av lunginflammation och lunginfarkter. Det är inte övervägande sannolikt att malignitet borde ha misstänkts i detta skede.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att ersättning inte kunde lämnas och gjorde följande bedömning:

Av utlåtande från överläkaren vid thoraxröntgen framgår att datortomografin den 12 mars 2007 visade utbredd embolisering i lungartärerna med infiltrat i båda lungorna. Infiltraten kunde förklaras av pneumoni och lunginfarkter. Enligt denne läkare är det dock relativt sällan som lungembolier ger lunginfarkter och malignitet kan inte uteslutas vid dessa lungförändringar. Utifrån detta anser nämnden att patienten borde ha utretts närmare redan den 12 mars 2007 för att utesluta malignitet. En diagnosfördröjning beträffande lungcancer föreligger således från detta datum och inte, som LÖF har bedömt, från december 2007.

Vad avser diagnosfördröjningens betydelse anser nämnden, i linje med specialisten i onkologi, att diagnosfördröjningen inte hade någon betydelse för sjukdomens förlopp och utgång, inte ens om man utgår från den längre fördröjning som nämnden alltså ansett föreligga. Patientens dödsfall har således inte orsakats eller tidigarelagts av den försenade diagnostiken. Tidigare diagnos och behandling hade dock besparat patienten onödigt lidande. Detta lidande är i och för sig en sådan personskada som kan ge rätt till ersättning från patientförsäkringen. Enligt 6 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) faller dock rätten till ersättning för fysiskt och psykiskt lidande bort när den skadelidande, som i detta ärende, avlidit innan krav på sådan ersättning har framställts, det vill säga när skadeanmälan lämnades in.

När det sedan gäller den särskilda ideella ersättning på 40 000 kr som lämnas enligt schablon för oro och ängslan vid fördröjd diagnos av cancer, s.k. orosersättning, har LÖF ansett att sådan ersättning kan lämnas endast om det föreligger en fördröjning av åtgärd som syftar till att behandla sjukdomen och inte sådan som sker enbart i smärtlindrande syfte, s.k. palliativ behandling. Eftersom endast sådan behandling varit aktuell i detta ärende även vid diagnos i rätt tid har LÖF ansett att det inte föreligger rätt till denna orosersättning.

Orosersättningen är tänkt att lämnas för det psykiska lidande, bestående i den oro och ängslan för en ökad risk för återfall och död i sjukdomen, som patienten upplever vid fördröjd diagnos av cancer, se nämndens referat 2003:01. Nämnden har vidare, referat 2009:15, uttalat att man bör vara relativt generös med att medge sådan ersättning och ansett att ersättning ska lämnas vid diagnosfördröjning av cancer med fyra veckor. Nämnden har där också angett att det är rimligt vid diagnosfördröjning av cancer att patienten upplever en oro för att den fördröjda diagnosen, även utan objektivt mätbar tumörtillväxt, ändå kan ha fått konsekvenser för sjukdomsförloppet.

Den palliativa vården kan för en patient framstå som vård med en möjlighet till en botande effekt, även om chansen är obetydlig. Eftersom en sådan vård inte kan sägas minska patientens oro och ängslan över diagnosförseningens betydelse, snarare tvärtom, bör orosersättning kunna lämnas även i sådana fall. Rätten till sådan ersättning faller dock även den bort enligt den tidigare nämnda bestämmelsen i 6 kap. 3 § skadeståndslagen.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2014/1360