2015:11
Fotfraktur. Ersättning.
TILLÄMPLIGT LAGRUM
6 § första stycket 1 och 4 och tredje stycket patientskadelagen (1996:799).
Ärendet gällde en man född 1982. Han inkom till sjukhuset den 2 augusti 2012 med en svår vänstersidig pilonfraktur (fraktur som engagerar skenbenets ledyta i fotleden) som han hade ådragit sig i samband med ett fall. Foten var svullen och opererades akut med extern fixation. Den 9 augusti 2012 slutfixerades frakturen med öppen reposition och stabiliserande plattor. Röntgen visade bra frakturläge. Efter operationen var patienten kraftigt svullen i operationsområdet. Det vätskade från såren och patienten fick antibiotika. Han skrevs ut från sjukhuset den 24 augusti 2012.
Den 6 september 2012 konstaterades god läkning och patienten fick en avslutande antibiotikakur med Heracillin under 20 dagar. Vid återbesök den 22 oktober 2012 hade såret gått upp och infektion hade utvecklats i osteosyntessystemet vilket ledde till upprepade återbesök och behandlingar. Patienten behandlades med vakuumpump och delhudstransplantation genomfördes för sårtäckning. Den 2 maj 2013 opererades patienten med avlägsnande av fixationsmaterialet. Det förelåg då en kronisk fistelgång medan frakturen var nästan läkt.
Vid besök den 18 juni 2013 var såret i god läkning och patienten fick en avslutande förskrivning av antibiotika för en månads bruk. Under sjukdomsförloppet fick patienten tillbaka en extensionskontraktur i vänster stortå. Han hade också progredierande artros i stortåleden. Då han var mycket besvärad av stortån opererades han den 18 november 2013 med senförlängning och tillfällig steloperation av stortåleden.
PATIENTEN anmälde att han drabbats av infektion efter operation av fotleden den 2 augusti 2012. Efter infektionen fick han problem med att gå längre sträckor och han blev beroende av smärtstillande läkemedel. Infektionen kan inte anses vara lindrigare än den fraktur som han drabbades av i foten.
FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde patienten ersättningsanspråk med följande motivering:
En förutsättning för att ersättning ska kunna lämnas för en infektion är att smittan har överförts i samband med en vårdåtgärd. Rätt till ersättning är dock utesluten i de fall där omständigheterna är sådana att infektionen skäligen måste tålas. Hänsyn ska då tas till arten och svårighetsgraden av den sjukdom eller skada som åtgärden avsett, patientens hälsotillstånd i övrigt samt till möjligheten att förutse infektionen.
När det gäller arten och svårighetsgraden av den sjukdom eller skada som åtgärden avsett är grundprincipen att ju allvarligare grundsjukdomen är, desto större komplikationer får patienten tåla utan att ersättning kan lämnas.
Risk för infektion föreligger i princip vid alla operativa ingrepp. Det är således en komplikation som man i det enskilda fallet som regel inte kan förebygga eller förhindra genom ett annat utförande av behandlingen.
Det är övervägande sannolikt att smittämne har överförts i samband med vård och behandling av fotledsfrakturen. Patienten behandlades för en svår fraktur som på grund av kraftig svullnad kunde opereras först efter en vecka med fixation av fotleden. Infektionsrisken har varit ringa och svår att förutse. Infektionen får dock anses ha varit av mindre svår karaktär än fotledsfrakturen och enligt den skälighetsavvägning som ska göras bör patienten därför tåla infektionen utan rätt till ersättning.
Behandlingen var medicinskt motiverad och utfördes på ett korrekt sätt och enligt en vedertagen metod. Infektionen hade inte gått att undvika även om behandlingen hade utförts på ett annat sätt. Det finns inte heller någon annan tillgänglig behandlingsmetod som hade tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt. Såret har behandlats med antibiotika när det har ansetts vara medicinskt motiverat. Antibiotikabehandlingen har utförts i enlighet med vedertagen praxis.
PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg en ersättningsbar patientskada och gjorde följande bedömning:
Patienten ådrog sig en pilonfraktur i vänster fotled den 2 augusti 2012. Foten var svullen och patienten opererades akut med extern fixation. Den 9 augusti slutfixerades frakturen med öppen reposition och plattosteosyntes. Patienten fick antibiotika och skrevs ut från sjukhuset den 24 augusti. Vid återbesök den 6 september konstaterades god läkning och han förskrevs Heracillin under 20 dagar. Den 24 september fanns inga infektionstecken men vid återbesök den 22 oktober hade såret gått upp och det var infekterat. Patienten behandlades med vakuumpump och delhudstransplantation. Den 2 maj 2013 togs osteosyntesmaterialet bort. Det fanns en fistelgång men frakturen var nästan läkt. Patienten behandlades med antibiotika till mitten av juli 2013 och har därefter opererats i vänster stortå med senförlängning och tillfällig steloperation av stortåleden.
Löf har gjort bedömningen att infektionen beror på ett överfört smittämne men att infektionen skäligen får tålas utan rätt till ersättning med hänsyn till att infektionen får anses ha varit av mindre svår karaktär än fotledsfrakturen. Man har ansett att infektionen inte heller hade kunnat undvikas även om behandlingen skötts på annat sätt.
Rätt till ersättning föreligger inte om omständigheterna är sådana att infektionen skäligen måste tålas. Vid denna skälighetsbedömning ska man enligt 6 § tredje stycket patientskadelagen beakta bl.a. arten och svårighetsgraden av den sjukdom eller skada som åtgärden avsett, patientens hälsotillstånd i övrigt samt möjligheten att förutse infektionen. Skälighetsbedömningen förutsätter att man gör en samlad bedömning av de olika prövningskriterierna.
Nämnden konstaterar vid denna skälighetsbedömning att frakturen var komplex med en normal läkningstid på cirka 6 månader.
Infektionen var inte förutsägbar. Den akuta sjukdomstiden med antibiotikabehandling på grund av infektionen var nästan 12 månader och patienten har behandlats med vakuumpump och delhudstransplantation. Infektionen har dessutom med övervägande sannolikhet bidragit till att patienten blivit tvungen att genomgå operation av stortån.
Vid en samlad bedömning av de omständigheter som angetts ovan finner nämnden att den tillförda infektionen, som inte var förutsebar, orsakat så omfattande och svårartade besvär att den inte kan anses stå i rimlig relation till frakturen. Enligt den skälighetsbedömning som ska göras bör patienten därför inte tåla infektionen utan rätt till ersättning. Ersättningsbar patientskada föreligger således.
PATIENTSKADENÄMNDEN
DNR 2015/0118
