2015:10

Stroke. Ej ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en man född 1936 som körde in i en refug på förmiddagen den 16 december 2012. Han fördes i ambulans till en hälsocentral. Enligt journalen var patienten vid ankomsten till hälsocentralen vaken, klar och orienterad och skickades därför hem. Polisen som träffade patienten på hälsocentralen och körde hem honom ansåg att patienten var förvirrad, att han borde läkarundersökas och inte köra bil.

Väl hemma förvärrades patienten i sitt förvirringstillstånd och hans anhöriga upplevde honom som försvagad på vänster sida. Ambulans tillkallades under kvällen och patienten kördes till en medicinklinik. Patienten utreddes initialt för yrsel och svimningar och man ville i första hand utesluta felaktig rytm på hjärtat. Patienten hade ett något avvikande EKG (elektrokardiogram, registrering av hjärtats elektriska aktivitet) och högt värde på en hjärtmarkör i blodprover, varför det först uppkom en misstänkte om en hjärtinfarkt. Datortomografi av hjärnan kl. 19.48 påvisade en färsk högersidig stroke och patienten hade en kraftig synfältsdefekt på vänster öga samt vänstersidig neglekt (oförmåga att vid hjärnskada uppfatta intryck från den ena kroppshalvan). Patienten blev insatt på läkemedelet Trombyl som vid hemgång den 20 december 2012 byttes ut mot läkemedlet Plavix. Vid ett läkarbesök i början av april 2013 konstaterades att synfältsbortfallet var borta och patienten fick börja köra bil igen.

PATIENTEN anmälde att sannolikheten för att han skulle ha klarat sig utan bestående skador hade varit mycket större om han hade fått trombolysbehandling i tid. Efter stroken har hans minne försämrats avsevärt och han kan inte hålla reda på tider, han har åldrats och blivit försiktig i sina rörelser.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Det föreligger en försenad diagnos av stroke enligt patientskadelagens mening. När patienten inkom till hälsocentralen borde man med bakgrund av tidigare svimningar och symptomens allvarlighetsgrad övervägt bakomliggande allvarlig orsak och akut remitterat patienten till medicinklinik för fortsatt utredning och behandling.

Diagnosförseningen har vare sig orsakat någon personskada, påverkat prognosen, behandlingen eller slutresultatet. Det är inte övervägande sannolikt att trombolysbehandling (tillförsel av läkemedel att försöka lösa upp eventuell blodpropp) hade medfört ett mer gynnsamt förlopp. Sannolikheten för ett lyckat resultat med trombolysbehandling hos patienter som uppfyller alla kriterier (inklusive tidsaspekten) är endast 25 – 30 %.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det inte förelåg att en ersättningsbar patientskada förelåg och gjorde följande bedömning:

Patienten har anmält kvarstående besvär med synfältsbortfall och minnessvårigheter på grund av fördröjd diagnos och behandling av stroke den 16 december 2012.

Löf har bedömt att patienten, när han kom till hälsocentralen, borde ha blivit akut remitterad till medicinklinik för diagnos och behandling och att det därmed föreligger en diagnosfördröjning. Bolaget anser dock att diagnosfördröjningen inte har medfört någon personskada då det inte är övervägande sannolikt att trombolysbehandling i rätt tid hade medfört ett mer gynnsamt förlopp.

Nämnden delar Löfs bedömning att patienten borde ha remitterats akut till sjukhus och att det därmed föreligger en diagnosfördröjning av den stroke som uppkom. Trombolys förutsätter att man kan säkerställa att insjuknandetidpunkten ligger inom 4,5 timme. Behandling med trombolys mer än 4,5 timme efter insjuknandet medför stora risker och rekommenderas inte. Eftersom det är okänt när patienten insjuknade i sin stroke hade det enligt nämndens bedömning varit felaktigt att behandla med trombolys. Under sådana förhållanden föreligger inte rätt till patientskadeersättning enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2014/1057