2015:09

Stroke. Ej ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en kvinna född 1936 och avliden den 24 maj 2012. Hon uppsökte akutmottagning den 30 juli 2011 på grund av andnöd, hosta och feber. Undersökning visade att patienten hade förmaksflimmer och hon behandlades med läkemedel. Därefter flyttades hon över till intensivvårdsavdelning med kontinuerlig hjärtövervakning.

På natten mot den 1 augusti 2011 försämrades patienten med återkommande förmaksflimmer. Efter läkemedelsbehandling överflyttades patienten till medicinavdelning. Under kvällen den 2 augusti 2011 försämrades patienten återigen med förmaksflimmer och ytterligare läkemedel gavs. Kl. 01.40 ringde patienten efter personal då hon ville gå på toaletten. Hon hade då svårt att resa sig, lutade åt vänster och var svag i vänster sida. Jourläkare kontaktades men denna var upptagen och bedömde på de muntliga uppgifter han fick att det inte förelåg någon anledning att misstänka stroke. Kl. 04.45 undersöktes patienten av läkare som misstänkte stroke. Läkaren gjorde dock bedömningen att det inte längre fanns någon möjlighet att få positiv effekt genom att behandla med trombolys då det hade gått för lång tid sedan symtomdebuten.

PATIENTEN anmälde att hon drabbades av onödigt lidande pga. fördröjd diagnostisering och behandling av stroke den 3 augusti 2011.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Stroke borde ha misstänkts i samband med att personal tillkallades kl. 01.40 den 3 augusti 2011. Om personalen fattat sådan misstanke kunde behandling med trombolys sannolikt ha satts in efter datortomografisk röntgenundersökning kl. 02.30.

För att ersättning ska kunna lämnas krävs emellertid att behandlingen med övervägande sannolikhet hade fått positiv effekt. Även om patienten i det här fallet hade fått behandling i rätt tid skulle behandlingsresultatet med övervägande sannolikhet ha blivit detsamma. Den fördröjda diagnostiseringen och den uteblivna behandlingen med trombolys hade med övervägande sannolikhet inte heller någon betydelse för uppkomsten eller förloppet av andra sjukdomar.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det inte förelåg en ersättningsbar skada och gjorde följande bedömning:

Dödsboet har gjort gällande att patienten drabbats av onödigt lidande på grund av fördröjd diagnos och behandling av stroke den 3 augusti 2011.

Löf har gjort bedömningen att stroke borde ha misstänkts kl. 01.40 den 3 augusti 2011, att akut DT då skulle ha utförts mellan kl. 02.00 och 02.30 samt att trombolys sannolikt kunde ha satts in därefter. Löf har dock gjort bedömningen att behandlingsresultatet, även om patienten hade fått behandling med trombolys, med övervägande sannolikhet skulle ha blivit detsamma och att det därmed inte föreligger rätt till patientskadeersättning.

Nämnden gör samma bedömning som Löf och anser att det föreligger en fördröjning av strokediagnosen. Av det medicinska underlaget framgår att patienten ordinerades profylaxdos Innohep (blodförtunnande medicin) den 1 augusti 2011 och halvdos Innohep sent på kvällen den 2 augusti. Att patienten fick behandling med blodförtunnande medicin utgör kontraindikation för behandling med trombolys. Enligt nämndens bedömning föreligger därmed inte rätt till patientskadeersättning enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2014/0996