2015:05

Tandskada. Följdskada och flera vårdgivare. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 samt 8 § patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en kvinna, född 1946, som behandlades med kron- och broterapi hos privat tandläkare under perioden den 12 oktober 1998 till den 30 augusti 1999. Tandläkaren hade sin patientförsäkring hos Länsförsäkringar under perioden den 8 december 1998 till den 31 december 1999. Det konstaterades att en tand var frakturerad, en bro var lös på vänster sida i överkäken region 23-25, flera tänder var karierade samt att en del fyllningar var defekta. Arbetet utfördes som fyra separata konstruktioner i överkäken och tre i underkäken. Journalhandlingar från den privata tandläkaren saknas.

Behandlingen anmäldes till Tandläkarnas förtroendenämnd som rekommenderade omgörning hos en specialist i protetik. Omgörningen, som utfördes under 2005 av en tandläkare försäkrad i ett annat försäkringsbolag, var i sin tur så undermålig att ytterligare behandling var nödvändig.

PATIENTEN anmälde att hon var missnöjd med den kron- och brobehandling som hon fått. Hon uppgav att hon fått besvär med tänderna 22, 23, 25 och 43, 44 och 45, vilket bland annat innebär att tuggfunktionen inte kunde anses återställd. Patienten yrkade ersättning för kostnaderna för såväl omgörningen 2005 som den ytterligare behandling som blev nödvändig.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET (Länsförsäkringar) avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Det föreligger inte någon patientskada i patientskadelagens mening som tillförts vid behandling hos den privata tandläkaren under perioden den 8 december 1998 till den 31 december 1999. För rätt till patientskadeersättning krävs att patientens tandstatus allvarligt och irreparabelt försämrats. Senare tillkomna skador som är en följd av den ursprungliga behandlingen men som orsakats hos en tandläkare försäkrad i ett annat bolag kan inte ersättas.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg en ersättningsbar patientskada och gjorde följande bedömning:

Patientskadeersättning lämnas för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av undersökning, vård, behandlingeller liknande åtgärd under förutsättning att skadan hade kunnat undvikas antingen genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt. Ersättning kan också lämnas om patienten drabbats av en personskada till följd av felaktig diagnostisering. För rätt till patientskadeersättning krävs dock inte att patientens tandstatus allvarligt och irreparabelt försämrats, vilket Länsförsäkringar och bolagets medicinska rådgivare gjort gällande.

Ärendet gäller tandvård i form av kron- och brobehandling under perioden 8 december 1998 till 31 december 1999 då den ifrågavarande tandläkaren hade sin patientförsäkring hos Länsförsäkringar. Av utredningen framgår att patienten behandlats hos tandläkaren från den 12 oktober 1998 till den 30 augusti 1999. Då patienten inte var nöjd med behandlingen prövades ärendet av Privattandläkarnas Förtroendenämnd som kritiserade behandlingen och rekommenderade omgörning av specialist i protetik. Den genomfördes år 2005 hos annan tandläkare och kostnaden ersattes genom garantiförsäkring hos Wasa (som numera är en del av Länsförsäkringar). Även denna behandling visade sig vara bristfällig och fick göras om. Patienten har beviljats patientskadeersättning från annat försäkringsbolag för den patientskada som orsakats av behandlingen år 2005, däremot inte för den tandvård som hade samband med den bristfälliga tandvården åren 1998-1999.

Bedömningen av ärendet har komplicerats av att tandläkaren slängt journalerna avseende tandvården åren 1998-1999 och att det senare i behandlingsförloppet har inträffat brister som kunnat hänföras till såväl annan vårdgivare som annat försäkringsbolag. Det står klart att Privattandläkarnas Förtroendenämnd haft tillgång till de försvunna journalerna vid sin bedömning. Likaså bör Wasa rimligen ha haft tillgång till dessa vid bedömningen av ersättning enligt garantiåtagandet. I utredningsunderlaget finns även röntgenbilder från den 12 oktober 1998, dvs. före det att behandlingen inleddes, samt begäran om förhandsprövning hos Försäkringskassan, tandvårdsräkningar från aktuell tandläkare samt journaler och röntgenbilder som uppvisar senare tandstatus. I avsaknad av journaler går det inte att bedöma om behandlingen överhuvudtaget var indicerad. Utredningen får däremot anses vara tillräckligt omfattande för att nämnden ska kunna ta ställning till om det tillförts någon personskada som hade kunnat undvikas. Det finns också tandvårdsräkningar som anger debiteringsdatum inom angiven försäkringsperiod, varför hela behandlingen bedöms omfattas av försäkringen.

Av de röntgenbilder som togs innan behandlingen inleddes framgår att patienten saknade molarer i vänster överkäke samt i höger underkäke. Dessutom saknades tänderna 36,14 och 24. Två treledsbroar ersatte tänderna 14 och 24. Tänderna 17, 27, 12, 11, 21 -24, 45-41, 31-34 och 37 var kariesfria eller hade mindre fyllningar. Enligt nämndens bedömning var det inte korrekt att slipa ned dessa i stort sett friska tänder för att förse dem med kronor. Den utförda terapin blev alltför omfattande i förhållande till vad som hade krävts för att uppnå tillfredsställande funktion och ledde till ett omfattande omgörningsbehov. Patienten bör därför beviljas patientskadeersättning för det lidande och den extra tandvård som den bristfälliga behandlingen medfört.

Om en patientskada har bedömts föreligga är patienten berättigad till ersättning för samtliga skador som uppkommit som en adekvat följd av den godtagna skadan. Vid prövningen av om det föreligger adekvat kausalitet är det irrelevant om den fortsatta vården utförs hos samma eller annan vårdgivare och om den senare behandlingen omfattas av patientförsäkring i samma eller annat försäkringsbolag. Tandvårdsbehovet har här blivit förlängt till följd av att även omgörningarna varit bristfälliga. Det föreligger ett klart orsakssamband då tandbehandlingen har orsakat ytterligare tandvårdsbehov. Det ligger också i farans riktning att det kan uppstå komplikationer även senare under behandlingsförloppet. Att en komplikation som inträffar senare under behandlingen separat skulle kunna bedömas som en patientskada medför inte att ansvaret för den tidigare patientskadan upphör. I annat fall skulle patienten kunna stå utan ersättning för följdskador så snart en ny komplikation inträffar. Enligt en samlad bedömning får det anses föreligga adekvat kausalitet beträffande samtliga omgörningar som den bristfälliga behandlingen under perioden 1998-1999 hittills har medfört. Rätt till ytterligare ersättning föreligger därmed. Nämnden överlåter åt bolaget att beräkna vilken ersättning som kan bli aktuell.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2014/1362