2013:13

Vårdgivarens bevisbörda och beviskrav rörande information.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 patientskadelagen (1996:799) samt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

Ärendet gällde en kvinna född 1966. Hon hade psykiska besvär sedan 16-års ålder, missbruksproblem samt hepatit C och sköldkörtelbesvär. På grund av sina depressiva besvär och suicidtankar remitterades patienten till sjukhus för eventuell behandling med ECT (elektrokonvulsiv terapi). Under perioden den 2 april 2008 till och med den 30 april 2008 genomgick hon 12 stycken ECT-behandlingar.

PATIENTEN anmälde att hon hade fått kvarstående svåra minnesstörningar tillföljd av ECT-behandlingar under 2008. På informationsmötet inför behandlingen berördes inte med ett ord att patienten kunde orsakas varaktiga minnesförluster av ECT. Hon hade aldrig genomgått behandlingen om hon vetat att hon riskerade ett livslångt handikapp.

LANDSTINGENS ÖMSESIDIGA FÖRSÄKRINGSBOLAG, LÖF, avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Den ECT-behandling som patienten erhöll var medicinskt motiverad och korrekt utförd enligt en vedertagen metod. Patientens minnesförlust, minnesluckor, orsakades med övervägande sannolikhet av given ECT. Besvären hade inte kunnat undvikas genom ett annorlunda utförande av den valda behandlingsmetoden. Eftersom läkemedelsbehandling och psykoterapi varit otillräckliga hade besvären inte heller kunnat undvikas genom val av annat tillgängligt förfarande som vid en bedömning i efterhand hade kunnat tillgodose vårdbehovet för det svåra tillståndet på ett totalt sett mindre riskfyllt sätt. Övriga anmälda minnesstörningar är med övervägande sannolikhet inte orsakade av ECT utan beror på patientens psykiska grundbesvär. Under angivna förhållanden föreligger det inte någon rätt till patientskadeersättning.

Patientskadelagen innehåller inte någon bestämmelse om ersättning vid brister i den information som lämnas en patient före en behandling om de särskilda behandlingsrisker som kan förekomma. Den som önskar ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler har bevisbördan för att sedvanlig information om kända och vanliga behandlingsrisker inte lämnats samt att behandlingen skulle avståtts med vetskap om risken. Vid den aktuella tidpunkten var det väl känt att ECT kunde orsaka minnesluckor men inte andra minnesrelaterade besvär. Av utredningen, bland annat patientens egna uppgifter, framgår att patienten och hennes ombud modern varit på informationsmöte med läkare avseende ECT samt att broschyr erhållits. Då andra behandlingsformer som ovan angivits prövats med dåligt resultat är det inte heller sannolikt att patienten skulle avstått från behandlingen även med vetskap om risken att orsakas minnesluckor. Under angivna förhållanden föreligger det då inte heller någon rätt till ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg inte att en ersättningsbar skada förelåg och gjorde följande bedömning:

Enligt 6 § första stycket 1 patientskadelagen lämnas patientskadeersättning för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd under förutsättning att skadan kunnat undvikas antingen genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt.

Det är övervägande sannolikt att patienten orsakats minnesstörningar av övergående natur till följd av den aktuella ECT-behandlingen. Sådana störningar hade inte kunnat undvikas vare sig genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt. Det är däremot inte övervägande sannolikt att patientens anmälda minnesproblem i övrigt är orsakade av ECT-behandlingen. Rätt till ersättning enligt patientskadelagen föreligger därför inte.

Med anledning av patientens uppgifter om bristande information om riskerna för minnesstörning konstaterar nämnden inledningsvis att patientskadelagen inte innehåller någon bestämmelse om ersättning vid eventuella brister i den information som lämnas en patient före behandlingen om de särskilda behandlingsrisker som kan förekomma. Frågan om ersättning vid informationsbrist bedöms därför enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Om en skada uppkommit vid behandling och skadan har samband med sådan bristande information som inneburit att patienten inte kunnat lämna ett informerat samtycke till behandlingen kan skadeståndsskyldighet föreligga.

Vid den skadeståndsrättsliga bedömningen prövas dels om läkaren har lämnat tillräcklig information till patienten om väsentliga risker, dels om patienten skulle ha avstått från ingreppet om tillräcklig information hade lämnats. Den behandlande läkarens informationsskyldighet kan i detta sammanhang inte anses omfatta alla tänkbara risker och komplikationer som ingreppet skulle kunnat leda till. I regel behöver information inte lämnas beträffande mycket sällsynta komplikationer.

Det ankommer på vårdgivaren att i vart fall göra sannolikt att patienten har fått tillräckliga upplysningar för att kunna lämna ett informerat samtycke till en behandling.

Av utredningen framgår att vårdgivaren hållit ett särskilt informationsmöte med patienten och hennes moder rörande planerad ECT-behandling. Både patienten och hennes moder har också fått en informationsbroschyr om ECT-behandlingen. Det är därför sannolikt att vårdgivaren lämnat tillräcklig information till patienten. Det kan dessutom konstateras att patienten hade blivit alltmer försämrad i sin mångåriga depression, trots olika läkemedelsbehandlingar, samt att hon uppgett att hon inte kunde leva på detta sätt längre och tänkte avsluta sitt liv om inte ECT skulle ge effekt. Detta talar för att patienten skulle ha gått med på den anmälda behandlingen även om hon informerats om risken för minnesstörningar. Rätt till ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler föreligger således inte.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2013/856