2013:08

Löneförmåner. Ej ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

8 § patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en vid behandlingstillfället 56-årig man med en nervskada i höger fotled och en skada på senan till höger stortåböjare efter operation i september 2007. Patienten blev helt arbetsoförmögen till följd av patientskadan som bedömdes till 8 % invaliditet. Tvisten som behandlades i nämnden rörde ersättning för förlust av löneförmåner.

PATIENTEN ansåg att inkomstunderlaget borde räknas upp med värdet av förmånsbeskattad parkeringsavgift, sjukvårdsförsäkring samt ökade räntekostnader.

Han hade när han var anställd fri parkering i arbetsgivarens garage. Han beskattades för förmånen med 600 kr i månaden. De 600 kronorna motsvarar kostnaderna för fri parkering under en månad. Han hade möjlighet att nyttja parkeringsplatsen dygnet runt. Patienten åberopade NJA 1985 s 843 till stöd för sin ståndpunkt. Enligt praxis presumeras skattepliktiga ersättningar som inte utgår tillfälligt utgöra lönetillskott. Ett annat sätt att se på saken var att eventuella parkeringsavgifter skulle behandlas som en merkostnad. I sådant fall borde det utredas hur stora kostnaderna var för parkeringar. Avräkning borde då ske för den skatt som han skulle ha betalat om han hade haft kvar anställningen.

När patienten arbetade betalade arbetsgivaren en sjukvårdsförsäkring. Förmånsvärdet uppgick till 5 kr 90 öre per månad. Efter anställningens upphörande fick patienten betala hela premien själv om 622 kr per månad.

Patienten hade som anställd i ett försäkringsbolag en lägre ränta på lånen. Räntan skulle höjas när han inte längre var anställd, vilket skulle medföra ökade kostnader för honom.

LANDSTINGENS ÖMSESIDIGA FÖRSÄKRINGSBOLAG, LÖF, avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Det åberopade rättsfallet NJA 1985 s 843 avser en statlig tjänsteman som enligt en Kunglig Kungörelse från 1952 hade rätt till traktamentsersättning. Frågan gällde om traktamenten ska ingå i inkomstunderlaget. HD uttalade att traktamenten som är avsedda att utgöra lönetillskott ska ingå i inkomstunderlaget medan traktamenten som är avsedda att lämna kompensation för merkostnader inte ska ingå i inkomstunderlaget.

Bolaget anser att rättsfallet är tillämpligt i rubricerat ärende i och för sig, men anför följande:

Beträffande parkeringskostnaderna har arbetsgivaren subventionerat en parkeringsplats som annars skulle ha kostat patienten 600 kr per månad. Parkeringskostnaden hör i första hand samman med patientens arbete som besiktningsman och parkeringsbehovet bortfaller i stort när patienten inte längre arbetar. Det är inte visat att det föreligger parkeringskostnader efter skadan som överstiger förmånsvärdet, varför någon merkostnad inte har uppstått.

Beträffande den sjukvårdsförsäkring som arbetsgivaren har tillhandahållit har patient-försäkringen accepterat att förmånsbeskattningsvärdet om 5,90 kr/månad ska ingå i inkomstunderlaget. Däremot lämnar försäkringen inte ersättning för ökade försäkringspremier med anledning av att det inte föreligger adekvat kausalitet mellan skadan och den senare höjda premien.

Beträffande den höjda låneräntan anser också patientförsäkringen att det inte föreligger adekvat kausalitet mellan skadan och patientens förändrade lånevillkor. Det är heller inte visat att patienten till följd av skadan har fått höjd låneränta.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg inte att det förelåg rätt till ersättning utöver vad bolaget godtagit och gjorde följande bedömning:

LÖF har bedömt att det föreligger en patientskada, vilken har lett till hel arbetsoförmåga och har som en följd härav lämnat ersättning för bl.a. inkomstförlust. Tvist föreligger emellertid om vissa förmåner som patienten haft som anställd ska ingå i inkomstunderlaget.

För att en anställnings- eller löneförmån ska ingå i inkomstunderlaget bör vissa förutsättningar vara uppfyllda. Högsta domstolen har i fråga om traktamentsersättningar (NJA 1985 s. 843) uttalat att det är syftet med en förmån som avgör om den ska räknas in i inkomstunderlaget eller inte, d.v.s. om den är avsedd att vara ett öppet eller dolt lönetillskott. Om den endast har till syfte att täcka merkostnader vid tjänsteresor eller förrättningar bör den däremot inte räknas in i inkomstunderlaget. Dessa principer bör enligt nämndens mening gälla även i fråga om andra förmåner än traktamentsersättningar.

Att en förmån ska anses utgöra ett öppet eller dolt lönetillskott innebär att den ska vara utbytbar mot lön. Den skadelidande ska alltså kunna visa att han hade kunnat byta förmånen mot högre lön. Hur förmånen har bedömts i skattehänseende kan ge en viss vägledning för frågan om den ska jämställas med lön och, i så fall, i vilken utsträckning. Den skattemässiga bedömningen är dock inte helt avgörande för frågan.

När det gäller de särskilda förmåner som är aktuella i ärendet gör nämnden följande bedömning.

Parkeringskostnader

Förmånen har till syfte att ersätta patientens parkeringskostnader i tjänsten, även om han hade möjlighet att använda parkeringsplatsen dygnet runt. Behovet av parkeringsplats i anslutning till arbetsplatsen upphör rimligen när patienten slutat sin anställning. Nämnden delar därför LÖF:s bedömning att förmånen inte ska ingå i inkomstunderlaget.

Sjukförsäkring

LÖF har godtagit att förmånsbeskattningsvärdet av sjukvårdspremien ska ingå i inkomstunderlaget. När det gäller att bedöma storleken av en löneförmån bör det skattemässiga förmånsvärdet vara vägledande. Det är inte visat att värdet av förmånen för den anställde varit högre. Det finns därför inte skäl att göra någon annan bedömning än vad LÖF gjort.

Ränteförmån

Patienten har som anställd haft förmånen av lägre ränta än gällande marknadsränta på sina lån hos arbetsgivaren. Han har uppgett att räntan troligen kommer att höjas när han slutat sin anställning. LÖF har bedömt att det inte föreligger s.k. adekvat kausalitet mellan patientskadan och en eventuell förlust av ränteförmånen, d.v.s. att förlusten inte är en påräknelig följd av skadan.

Patienten har på grund av patientskadan tvingats sluta sin anställning. I den mån han, förutom att mista sin lön, även måste avstå från olika löneförmåner som är direkt kopplade till anställningen måste detta enligt nämndens mening vara en påräknelig följd av patientskadan. I motsats till LÖF bedömer nämnden därför att det föreligger adekvat kausalitet mellan patientskadan och förlusten av förmånerna, i det här fallet ränteförmånen.

För att ränteförmånen ska kunna räknas in i inkomstunderlaget måste den, i enlighet med det tidigare anförda, vara utbytbar mot lön. Det har i ärendet inte visats att ränteförmånen skulle ha kunnat bytas mot högre lön. Den bör därför inte räknas in i inkomstunderlaget.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2012/1023