2013:05

Charcotfot. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en man född 1953. Han inkom till medicinakuten med smärta och svullnad i höger fot den 16 november 2010 efter remiss från vårdcentralen. Frågeställningen på remissen var charcotfot eller djup ventrombos. Benet undersöktes med ultraljud som inte visade någon djup ventrombos. En slätröntgenundersökning av höger fot visade inte några charcot-förändringar. Dagen efter utfördes en kompletterande undersökning av det djupa vensystemet (flebografi) som inte heller visade något avvikande.

Den 24 november 2010 sökte patienten åter då han inte hade förbättrats. En ultraljudsundersökning av hälsenan utfördes, som inte visade några tecken på skada. Tillståndet bedömdes som en sannolik ledbandsskada. Den 3 januari 2011 kom patienten på nytt till sjukhuset efter remiss från vårdcentralen med frågeställningen charcotfot. Patienten hade genomgått en magnetröntgen av höger fotled den 21 december 2010 som visade bild som vid charcotfot. Gipsbehandling och avlastning med kryckor påbörjades.

PATIENTEN anmälde att han hade fått ett förlängt och onödigt lidande med inflammation, smärta och svullnad i höger fot samt en plattfothet till följd av fördröjd diagnos och behandling av högersidig charcotfot sedan den 16 november 2010. Patienten framförde att skelettröntgen nyss nämnda dag visade en spricka i benet och att man redan då kunde misstänka charcotfot.

LANDSTINGENS ÖMSESIDIGA FÖRSÄKRINGSBOLAG, LÖF, avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Faktiskt iakttagbara symtom har tolkats i överensstämmelse med allmänt vedertagen praxis. Diagnosen är sällsynt och i ett tidigare skede svår att ställa. Handläggningen under perioden mellan november 2010 t.o.m. januari 2011 har varit korrekt. Man har ordinerat lämpliga undersökningar och tolkat undersökningsresultatet på ett sätt som kan förväntas av en erfaren specialist inom aktuellt specialistområde. Patienten har således fått en riktig vård och behandling och det föreligger inte någon diagnosfördröjning i patientskadelagens mening.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att en ersättningsbar patientskada förelåg och gjorde följande bedömning:

Enligt nämndens mening har patienten drabbats av en diagnostisk fördröjning även med hänsyn tagen till att diagnostiken vid charcotfot är erkänt svår. Trots upprepade kontakter med allmänläkare och jourläkare dröjde det närmare två månader från den första läkarkontakten till dess att diagnosen bekräftades den 3 januari 2011 och adekvat behandling kunde påbörjas. Misstanke om charcotfot alternativt djup ventrombos hade väckts redan den 16 november 2010. Flebografi påföljande dag avvisade dock misstanken om djup ventrombos. När patienten nästa gång sökte vård för sina besvär, den 24 november 2010, hade han inte förbättrats. Ultraljudsundersökning kunde inte bekräfta en möjlig partiell hälseneruptur.

Med hänsyn till att det hade funnits misstanke om charcotfot redan tidigt i förloppet och andra diagnoser hade uteslutits när patienten sökte vård den 24 november 2010 anser nämnden att en diagnosfördröjning har skett från och med den 24 november 2010.

Det ankommer på LÖF att utreda följderna av diagnosförseningen och vilken ersättning som kan lämnas.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2013/0203