2013:03

Ersättning för inkomstförlust med tillämpning av Dyrssen-fallet. Omvänd bevisbörda för bolaget gällande fortsatt arbetsoförmåga.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

5 § i 1988 års ersättningsbestämmelser. Numera 8 § patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en kvinna född 1952. Hon drabbades av en reflektorisk sympatisk dystrofi (RSD) i höger arm efter ett antal punktionsförsök i handloven och en intravenös kortisoninjektion i armvecket den 26 augusti 1987. Hon opererades med neurolys i höger armbåge den 2 september 1988. Efter ingreppet förvärrades patientens besvär av RSD.

LÖF bedömde att en ersättningsbar behandlingsskada förelåg avseende försämringstillståndet då operationen den 2 september 1988 ansågs ha varit kontraindicerad. Tvisten gällde bl.a. rätten till fortsatt ersättning för hel inkomstförlust.

PATIENTEN angav att det fanns ett adekvat orsakssamband mellan behandlingsskadan och arbetsoförmågan i sin helhet. Någon grundsjukdom eller några konkurrerande orsaker som påverkade arbetsoförmågan fanns inte. De psykiska besvär som beskrevs i de medicinska underlagen var av övergående natur och förlamningstillståndet i benen som inträffade i slutet av år 1995 klingade av medan besvären från behandlingsskadan var stationära sedan invaliditetsbedömningen.

LANDSTINGENS ÖMSESIDIGA FÖRSÄKRINGSBOLAG, LÖF, avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering i frågan om inkomstförlust:

Ersättning för inkomstförlust har betalats till patienten för perioden mellan den 13 november 1989 och den 20 mars 1995. Beräkningen har gjorts utifrån en heltidslön. Från och med den 20 mars 1995 och framåt är hälften av patientens arbetsoförmåga att hänföra till behandlingsskadan. Den andra halvan betingas av konkurrerande grundsjukdomar i form av RSD/CRPS, följdtillstånd med benpares från och med oktober 1995, psykiska besvär till följd av kraftiga psykosociala påfrestningar samt ländryggsbesvär.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det förelåg rätt till fortsatt helersättning för inkomstförlust och gjorde följande bedömning i frågan om inkomstförlust:

[…]

Nämnden konstaterar att LÖF under perioden 13 november 1989 – 20 mars 1995 har betalat ut ersättning för inkomstförlust till patienten utifrån en heltidslön. För tid därefter har LÖF bedömt att hälften av patientens hela arbetsoförmåga beror på behandlingsskadan och den andra halvan beror på föreliggande grundsjukdomar.

LÖF har i ett fall som detta bevisbördan – utan bevislättnad – för påstående att behandlingsskadan inte längre är hela orsaken till den arbetsoförmåga som tidigare godtagits.

I enlighet med vad Högsta domstolen uttalat (NJA 2009 s. 104) ska den pares som drabbade patienten efter det att behandlingsskadan inträffade inte påverka LÖF:s skyldighet att betala ersättning för inkomstförlust. Mot bakgrund av att LÖF tidigare har bedömt att patientens kvarstående besvär till följd av behandlingsskadan motsvarar 40 % invaliditet och att detta sätter ned hennes arbetsförmåga helt samt att det av underlaget i ärendet inte klart framgår att dessa besvär nu skulle ha avklingat, anser nämnden att LÖF inte har styrkt sitt påstående att grundsjukdomen bidragit till arbetsoförmågan. Det föreligger därför rätt till fortsatt hel ersättning för inkomstförlust.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2013/0006