2013:01

Anamnesupptagning vid cancerrecidiv. Ersättning. Höjning av ersättning för oro och ängslan till 40 000 kr.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 samt 8 § patientskadelagen (1996:799).

Ärendet gällde en kvinna född 1957 som år 1999 opererades och strålbehandlades för vänstersidig bröstcancer.

Patienten uppsökte vårdcentralen den 16 juli 2007 pga. att hon hade svullnad och värk i vänster handled sedan en vecka tillbaka. Tillståndet bedömdes som inflammatoriskt och patienten fick antiinflammatorisk medicin (Diklofenak). Några veckor senare sökte patienten på nytt då hon inte hade blivit bättre. Hon hade blivit mer svullen och fått mer besvär och upplevde att hela armen hade svullnat. Det bedömdes att patienten hade de Quervains sjukdom (inflammation av handens senskidefack) och hon fick råd om fortsatt avlastning samt att hon skulle avsluta kuren med Diklofenak. Hennes fortsatta besvär föranledde remiss till handkirurg i början av september 2007 och en karpaltunnelklyvning utfördes den 10 december 2007. I slutet av november 2007 remitterades patienten till en onkologklinik med frågeställningen om patientens besvär i vänster arm kunde ha något samband med hennes tidigare bröstcancer. Utredning visade recidiv av bröstcancer.

PATIENTEN anmälde att hon hade fått ett ökat och förlängt lidande och kvarstående besvär till följd av fördröjd diagnos och behandling av cancer från och med sommaren år 2007. Patienten framförde att hon sökt sex gånger för besvären i vänster arm, men att hon inte fått rätt hjälp. Hennes cancersjukdom utvecklades troligen snabbt. Patienten hade önskat att någon läkare skulle ha kopplat samman den svullna armen med en trolig bröstcancer.

LANDSTINGENS ÖMSESIDIGA FÖRSÄKRINGSBOLAG, LÖF, avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Patienten hade opererats och strålbehandlats år 1999 pga. bröstcancer. I början av mars 2007 utfördes mammografi som inte visade något malignitetsmisstänkt.

Patienten uppsökte vårdcentralen pga. besvär från vänster hand som primärt bedömdes vara en handledsåkomma. Hon remitterades till handkirurg som förordade operation. Vid besöket den 28 november 2007 hade patienten svullnad av armen och bedömningen blev nu att detta inte stämde med symtomen från handleden. Patienten remitterades till kirurgen med frågeställning om samband förelåg med tidigare bröstcancer. Detta ledde fram till diagnos av recidiv.

Mot bakgrund av ovan nämnda förhållanden har faktiskt iakttagbara symtom tolkats i överensstämmelse med allmänt vedertagen praxis. Patienten har följaktligen fått en riktig vård och behandling för de besvär hon uppvisat och det var inte medicinskt motiverat att behandla henne tidigare än som nu blev fallet. Under sådana förhållanden föreligger ingen patientskada.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att en ersättningsbar patientskada förelåg och gjorde följande bedömning:

Enligt nämndens bedömning var upptagning av patientens tidigare sjukdomshistorik (anamnes) bristfällig när patienten sökte på vårdcentralen den 16 juli 2007. Vid en korrekt anamnes skulle ha framkommit att patienten tidigare opererats för bröstcancer, något som i ett tidigt skede skulle ha gett misstanke om möjligt recidiv. Den fortsatta utredningen skulle då ha inriktats på att i första hand utesluta malignitet.

I det faktiska förloppet behandlades patientens svullnad i vänster arm med vila, smärtstillande och inflammationshämmande läkemedel och slutligen med karpalligamentklyvning på misstanke om karpaltunnelsyndrom. Först i december 2007 remitterades patienten till onkologkliniken med frågeställning om patientens svullnad i vänster arm kunde ha något samband med hennes tidigare cancer.

Den initiala diagnostiken har enligt nämnden lett till fel val av behandlingsstrategi från den 16 juli till den 11 december 2007. Det föreligger rätt till patientskadeersättning för onödigt lidande (sveda och värk) för denna tid. Det föreligger vidare rätt till ersättning för den onödiga operationen med karpalklyvning den 10 december 2007, inklusive sveda och värk under rimlig återhämtningstid samt onödigt ärr. LÖF bör närmare utreda och bedöma detta.

Det föreligger slutligen rätt till ersättning för oro och ängslan till följd av den fördröjda diagnosen och behandlingen av cancer. Ett sådant ersättningsbelopp utgår från en schablon och har under många år varit oförändrat 25 000 kr. Enligt nämndens mening framstår det nu som rimligt att höja schablonbeloppet vid diagnosfördröjning av cancer till 40 000 kr.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2013/0086