2012:17

Bristande information om risker vid operation. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 och 4 patientskadelagen (1996:799) samt allmänna skadeståndsrättsliga regler

Ärendet gällde en kvinna, född 1956, som genomgick en operation den 1 april 2010 då man tog bort hemorrojder och samtidigt avlägsnade ytliga hudflikar. Ingreppet genomfördes komplikationsfritt i narkos. Vid en kontrollundersökning den 24 maj 2010 hade patienten återhämtat sig väl och hade inte smärta eller blödning. Patienten hade dock besvär av anal inkontinens.

Den 23 februari 2011 återkom patienten pga. besvär med sekretion och läckage från ändtarmen. Hon upplevde att hon hade försämrats efter operationen. Vid undersökning förelåg försämrad knipförmåga. Vid telefonsamtal med läkare på kirurgkliniken den 4 april samma år uppgav patienten otillräcklig tarmtömning samt läckage, vilket orsakade klåda och irritation i huden. Den 18 april undersöktes hon på kvinnokliniken då hon hade haft besvär av sveda och klåda i underlivet under det senaste året. Vävnadsprover togs för analys och diagnosen lichen sclerosus (en hudsjukdom) kunde ställas.

PATIENTEN anmälde att hon hade fått onödigt och förlängt lidande, förvärrade besvär från ändtarmen, infektion samt utvecklande av hudsjukdomen lichen sclerosus till följd av operation av hemorrojder den 1 april 2010. Patienten anmälde även att hon inte informerades om skaderisker före den nämnda operationen.

LANDSTINGENS ÖMSESIDIGA FÖRSÄKRINGSBOLAG (LÖF) avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Behandlingen var medicinskt motiverad, då patienten besvärades av hemorrojder och ytliga hudflikar, och genomfördes med vedertagen metod och teknik. Den anmälda skadan med ändtarmsläckage hade inte gått att undvika genom ett annorlunda utförande av den valda operationsmetoden och någon annan behandlingsmetod som hade tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt fanns inte.

Med övervägande sannolikhet hade hudsjukdomen lichen sclerosus i underlivet inte något samband med operationen den 1 april 2010. Det var heller inte övervägande sannolikt att något smittämne som orsakat infektion hade överförts utifrån vid operationen. Patienten hade inte drabbats av en patientskada i patientskadelagens mening och patientskadeersättning kunde därför inte lämnas.

Patientskadelagen innehåller inte något åtagande att lämna ersättning vid brister i den information som lämnas en patient före behandlingen om särskilda behandlingsrisker. Patienten kunde i detta fall inte heller visa att det förelåg sådan brist i informationen att skadeståndsskyldighet uppkommit. Ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler kunde därför inte betalas.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att en ersättningsbar skada förelåg och gjorde följande bedömning:

Ersättning enligt patientskadelagen

Nämnden finner i likhet med LÖF att de förvärrade ändtarmsbesvären i samband med operationen i april 2010 inte har kunnat undvikas genom ett annorlunda förfarande. Nämnden delar även LÖFs bedömning att hudsjukdomen lichensclerosus inte med övervägande sannolikhet har samband med ingreppet och att det heller inte är övervägande sannolikt att något smittämne som orsakat infektion har överförts utifrån vid operationen. Rätt till patientskadeersättning föreligger därför inte enligt 6 § första stycket 1 och 4 patientskadelagen.

Ersättning på skadeståndsrättslig grund

Med anledning av patientens uppgifter om bristande information vill nämnden i likhet med LÖF framhålla att patientskadelagen inte innehåller något åtagande att lämna ersättning vid eventuella brister i den information som lämnas en patient före behandlingen om de särskilda behandlingsrisker som kan förekomma. Nämnden har av denna anledning även prövat om det förelegat sådan brist i informationen att ersättning kan lämnas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

Vid en sådan prövning konstaterar nämnden att om en skada uppkommit vid behandling och skadan har samband med sådan bristande information som inneburit att patienten inte kunnat lämna ett preciserat samtycke till behandlingen kan skadeståndsskyldighet föreligga.

I detta fall har patienten drabbats av förvärrade ändtarmsbesvär i samband med operationen den 1 april 2010. Frågan är då först om patienten hade informerats om att det förelegat risk för en sådan skada.

Utredningen i ärendet ger inga belägg för att patienten muntligen eller skriftligen informerats om risken för förvärrade ändtarmsbesvär. Nämnden kan konstatera att det alltid föreligger en viss mindre risk för ändtarmsbesvär vid operationer av aktuellt slag. I detta fall var risken dessutom större än normalt med tanke på att patienten redan före ingreppet hade vissa besvär. Nämnden anser därför att risken för förvärrade besvär var så pass stor att patienten borde ha informerats om den. Behandlande läkare har därför av oaktsamhet inte fullgjort sin skyldighet att informera om denna risk. Detta innebär att patienten inte haft möjlighet att lämna ett preciserat samtycke till behandlingen.

Frågan är då om läkarens försummelse att informera och inhämta samtycke haft sådant samband med skadan att skadeståndsskyldighet uppkommit. En sådan bedömning förutsätter att patienten skulle ha avstått från operationen om hon blivit informerad om att det förelåg risk för att förvärrade tarmbesvär skulle uppkomma.

Patienten har uppgett att hon inte skulle ha genomgått operationen om hon fått vetskap om den risk för förvärrade ändtarmsbesvär som förelegat vid det kirurgiska ingreppet. Med hänsyn till att det varit fråga om en behandling som inte var direkt nödvändig, med tanke på att patienten enligt egen uppgift levt med ändtarmsbesvären i cirka 30 år, och till att det förelegat en inte försumbar risk för förvärrade ändtarmsbesvär, finner nämnden inte anledning att ifrågasätta denna uppgift. Ett tillräckligt samband får därmed anses föreligga mellan underlåtenheten att informera och inhämta samtycke och den uppkomna skadan. Patienten är därför berättigad till ersättning på skadeståndsrättslig grund för de förvärrade ändtarmbesvären.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2012/0725