2012:09

Infektion vid knäledsplastik. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 4 samt tredje stycket patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gällde en kvinna, född 1944, som opererades på grund av gonartros (knäledsartros, ledförslitning) i vänster knä den 6 juni 2000. I efterförloppet uppkom en sårinfektion och patienten låg inlagd ett par veckor för sjukhusvård. Efter intravenös antibiotikabehandling gick symptomen tillbaka och hon skrevs ut för fortsatta omläggningar i hemmet. Såret var helt utläkt och antibiotikabehandlingen kunde avslutas i december 2000. Under våren 2010 sökte patienten för tilltagande värk samt bristfällig funktion i vänster knä. Röntgenundersökning kunde dock inte påvisa några tecken på proteslossning.

PATIENTEN anmälde att den uppkomna infektionen hade lett till fula ärr och ett stort fysiskt och psykiskt lidande. Hon fick även stora problem med höften då hon inte kunde röra och använda det opererade knäet ordentligt.

LANDSTINGENS ÖMSESIDIGA FÖRSÄKRINGSBOLAG (LÖF) avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:

Infektionen var med övervägande sannolikhet tillförd vid operationen, men patienten måste skäligen tåla den i förhållande till sina grundsjukdomar. Patienten hade bl.a. reumatoid artrit och behandlades med kortison och läkemedlet Metrotrexate, något som medförde en ökad infektionsrisk.

Operationen var medicinskt motiverad och utfördes på ett korrekt sätt. Infektionen hade med övervägande sannolikhet inte kunnat undvikas genom ett annat utförande av ingreppet eller med någon annan totalt sett mindre riskfylld behandlingsmetod som hade tillgodosett vårdbehovet.

Patienten beviljades ett förbehåll att återkomma för en ny prövning om infektionen i framtiden skulle medföra bestående besvär. Patienten fick därefter besvär i vänster knä vilket hon ansåg vara en följd av infektionen.

Det förelåg inte samband med patientens nuvarande besvär i vänster knä och den infektion hon drabbades av efter operationen år 2000.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att en ersättningsbar patientskada förelåg och gjorde följande bedömning:

Patienten opererades med en vänstersidig knäledsplastik den 6 juni 2000 på grund av knäartros. På grund av reumatisk artrit stod hon på behandling med kortison och Metotrexate. I samband med operationen drabbades patienten av en infektion. Hon vårdades inneliggande på sjukhus i 13 dagar med intravenös antibiotika varefter symtomen gick tillbaka. Under hösten lades såret om i hemmet och i december var såret läkt och antibiotikabehandlingen kunde avslutas.

LÖF har gjort bedömningen att infektionen med övervägande sannolikhet överfördes i samband med operationen men att patienten skäligen måste tåla den utan rätt till ersättning med hänsyn till att hennes grundsjukdom obehandlad var av allvarlig art. Infektionen bedömdes dessutom vara övergående. Patienten lämnades förbehåll att återkomma om följderna av infektionen skulle bli bestående. Patienten återkom i februari 2010 då hon ansåg att hon hade fått bestående besvär som en följd av infektionen. Röntgen kunde inte påvisa proteslossning. LÖF gjorde bedömningen att patientens kvarstående besvär inte hade samband med infektionen och stod fast vid sin bedömning att infektionen skäligen måste tålas.

Rätt till ersättning föreligger således om inte omständigheterna är sådana att infektionen skäligen måste tålas. Vid denna skälighetsbedömning ska man enligt 6 tredje stycket patientskadelagen beakta bl.a. arten och svårighetsgraden av den sjukdom eller skada som åtgärden avsett, patientens hälsotillstånd i övrigt samt möjligheten att förutse infektionen. Skälighetsbedömningen förutsätter att man gör en samlad bedömning av de olika prövningskriterierna. Detta kan leda till att även om infektionen i ett visst fall kunnat förutses, ersättning ändå kan lämnas om missförhållandet mellan grundsjukdomen och infektionen är särskilt stor (se prop. 1995/96:187 s. 83 f). Även infektionens svårhetsgrad har således betydelse vid skälighetsbedömningen.

Nämnden konstaterar vid denna skälighetsbedömning att operationsindikationen i juni 2000 inte var tvingande och att knäoperationen var ett planerat rutiningrepp, även om behandlingen avsåg en relativt besvärlig grundsjukdom. Ingreppet utfördes dessutom i ett område som från bakteriologisk synpunkt får anses rent. Även om viss risk för en postoperativ infektion förelåg med tanke på behandlingen med kortison och Metotrexate, får infektionen därför i detta fall anses som inte förutsebar.

Den akuta sjukdomstiden med antibiotikabehandling på grund av infektionen var cirka sex månader, varav nästan två veckors sjukhusvistelse. Infektionen har även med övervägande sannolikhet bidragit till att operationsärren blivit missprydande. När patienten återkom i ärendet i början av år 2010 uppgav hon att hennes knä aldrig blivit bra efter operationen. Hon hade inte kunnat gå längre sträckor utan värk. Patientens kvarstående besvär från vänster knä är således värk samt dålig funktion och rörelse mellan 5 – 90 grader med tendens till ytterligare försämring.

När det gäller patientens kvarstående besvär delar nämnden inte LÖF:s bedömning, utan anser att infektionen bidragit till den dåliga knäfunktionen. Om infektionen inte hade inträffat hade således patientens vänstersidiga knäfunktion idag varit bättre. Merinvaliditeten på grund av infektionen är skillnaden mellan det normala behandlingsresultatet och det slutresultat som nu föreligger, dvs. mellan nuvarande invaliditetsgrad och den invaliditetsgrad som normalt skulle föreligga efter en komplikationsfri operation.

Vid en samlad bedömning av de omständigheter som angetts ovan finner nämnden att den tillförda infektionen, som inte var förutsebar, orsakat så omfattande och svårartade besvär att den inte kan anses stå i rimlig relation till knäoperationen. Enligt den skälighetsbedömning som ska göras bör patienten därför inte tåla infektionen utan rätt till ersättning. Ersättningsbar patientskada föreligger således.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2012/0019