2012:06

Hypofystumör. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en pojke, född 1992, som visade onormal tillväxt vid en ordinarie skolhälsoundersökning i årskurs 8. Han var då 187 cm lång. Undersökningen i årskurs 9 omfattade även mätning av tillväxt, som ytterligare accelererat och var onormal – patienten uppvisade en längd på 198 cm. Skolsköterskan (A) har inte vid något av tillfällena kommenterat tillväxten i journalen eller vidtagit några åtgärder. Patienten började i gymnasiet och vid hälsoundersökningen i årskurs 1 genomfördes ingen tillväxtundersökning. Skolsköterskan (B) har inte noterat något om långvuxenheten i journalen.

Slutligen sökte pojkens familj själv läkare för patientens tillväxt. Man fann en hypofystumör och patienten blev opererad.

PATIENTEN har som patientskada anmält att han på grund av fördröjd diagnos och behandling av hypofystumör drabbats av grov kroppsbyggnad, grova ansiktsdrag samt ont i rygg, höfter och knän samt psykosociala svårigheter orsakade av att den kraftiga växten i ungdomsåren har gjort honom utseendemässigt avvikande gentemot jämnåriga.

Patienten har framfört att det hade varit möjligt att få tumören under kontroll tidigare om skolhälsovården eller primärvården hade reagerat under hans tidigare tonår. Detta hade då lett till att den bestående skadan hade blivit mindre omfattande. Nu kan han varken köpa skor eller kläder i butik. Han får inte plats i mindre bilar och hans längd ställer i största allmänhet till bekymmer.

SKADEJURIDIK I NORDEN AB har avböjt patientens anspråk på ersättningoch begärt att Patientskadenämnden bedömer om skolhälsovårdens agerande, eller brist på agerande, är att betrakta som ersättningsbar personskada enligt patientskadelagen 6 §.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att ersättningsbar patientskada förelåg och gjorde följande bedömning:

Med diagnosskada enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen förstås skada eller annan komplikation som med övervägande sannolikhet uppkommit eller inte kunnat förhindras till följd av att faktiskt iakttagbara sjukdomssymtom i samband med diagnostik förbisetts eller tolkats på ett sätt som avviker från den behandlingsnorm som gäller för en erfaren specialist eller annan erfaren yrkesutövare inom det aktuella området, i detta fall en erfaren skolsjuksköterska, och behandlingsresultatet på grund av detta uteblivit, försenats eller försämrats. Skadan består normalt i att en annars förväntad förbättring uteblivit och kan beskrivas som en merskada i förhållande till det förlopp som borde ha blivit följden om patientens sjukdom diagnostiserats primärt och behandling satts in.

I beslut den 6 december 2010 i anledning av en Lex Maria-anmälan avseende utebliven diagnos av patientens hypofystumör skriver Socialstyrelsen ”Socialstyrelsen konstaterar att patienten följt normal tillväxtkurva, med hänsyn taget till föräldrarnas längder, före 9 års ålder. Från 10 års ålder accelererade längdtillväxten, vilket kan ha varit en normal s.k. pubertetsspurt – då pubertetsstadier inte har dokumenterats är detta inte möjligt att bedöma. Mellan 12 och 14 års ålder växte han 27 cm och hade då uppnått en längd som inte var normal, med tanke på tidigare tillväxtkurva och föräldrarnas längd. Vid nästa mättillfälle i åk 8, var han 187 cm lång och uppvisade en patologisk tillväxtacceleration. Vid mätningen i åk 9 uppvisade han en längd på 198 cm, som klart borde ha lett till ytterligare diagnostiska åtgärder. Socialstyrelsen bedömer således att skolhälsovården har brustit i att identifiera onormal tillväxt, trots att den uppmättes.”

Nämnden delar Socialstyrelsens bedömning och finner att en erfaren skolsjuksköterska åtminstone i januari 2007 borde ha remitterat patienten vidare för utredning om orsaken till den patologiska tillväxtaccelerationen. Nu blev patienten istället undersökt och diagnostiserad först i juni 2009, således 2 år och 5 månader senare. Den merskada som uppkommit på grund av denna försening av diagnostiseringen och behandlingen av patientens hypofystumör är ersättningsbar enligt patientskadelagen. Det ankommer på Skadejuridik i Norden AB att utreda vilken merskada som uppkommit och lämna patientskadeersättning för denna.

Av tillgängliga handlingar framkommer att konsekvenserna av diagnosförseningen sannolikt kommer att bli mycket omfattande med bland annat muskel- och ledbesvär från rygg, höfter och knän samt psykosociala svårigheter. På lång sikt föreligger även risk för hjärt- och leversjukdomar. Utredning av merskadan bör ske av specialistsakkunnig.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2011/0927