2012:04

Startpunkten för treårs preskription. Ej preskription.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

23 § patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en kvinna, född 1964, som 2004 behandlades med strålbehandling och operation på grund av cancer i livmodertappen.

PATIENTEN har som patientskada anmält att hon efter behandlingen av cancern drabbats av ständiga urinträngningar. Hon har inte fått kännedom om allvaret i skadorna förrän hon drabbades av blodförgiftning i november 2010.

LANDSTINGENS ÖMSESIDIGA FÖRSÄKRINGSBOLAG (LÖF) har bedömt att preskription förelåg och gjorde följande bedömning:

För att behöva prövas i sak ska en anmälan ha inkommit inom tre år från det att patienten fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande. Av den medicinska utredningen framgår att besvären i mars 2006 bedömdes kunna vara relaterade till strålbehandlingen, att patienten den 31 augusti 2006 kontrollerades för strålskador över blåsan samt att hon den 3 september 2007 önskade intyg till styrkandet av sambandet mellan skadan och strålbehandlingen. Då patienten senast den 3 september 2007 fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande på sätt som anges i patientskadelagen och hennes anmälan inkom den 7 oktober 2010 är ersättningsanspråken enligt bolaget preskriberade.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att preskription inte förelåg och gjorde följande bedömning:

Den som vill ha ersättning enligt patientskadelagens bestämmelser måste enligt 23 § framställa sitt anspråk inom tre år från det han fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande, dock aldrig senare än tio år från den tidpunkt då skadan orsakades. För att treårsregeln ska tillämpas krävs att den skadelidande har fått kännedom om skadan, att den skadelidande kan sätta skadan i samband med vården samt att den skadelidande vet mot vem han ska rikta sitt anspråk, prop. 1995/96:187 s. 92.

Patienten har anmält att hon efter operation och strålbehandling av cancer i livmodertappen 2004 drabbats av bestående skador i form av urinträngningar. Hennes anmälan kom in till LÖF den 7 oktober 2010. Enligt LÖF fick hon kännedom om skadan senast den 3 september 2007 då hon var på läkarbesök på urologiska kliniken vid Södersjukhuset och då ville ha ett intyg till styrkande av sambandet mellan strålbehandlingen och skadan. Eftersom det förflutit mer än tre år därefter och till den 7 oktober 2010 anser LÖF att anmälan har kommit in för sent för att kunna prövas i sak.

I journalanteckningen från urologiska kliniken den 3 september 2007 anger läkaren att ”Patienten har gått och sonderat sig och har inte förstått varför det har blivit som det har blivit. Vi pratar om det och det kan kanske bero på den sekundära strålbehandlingen och det kan ha påverkat både blåsa och uretra. Detta är givetvis under spekulation och patienten önskar skriftlig redogörelse för detta, som ett slags bevis hur det förhåller sig. Tyvärr är detta nog inte möjligt.” Efter ett besök den 7 januari 2008 anger läkaren "Pat undrar envist om det föreligger en strålbehandlingseffekt på blåsa och urinrör som är orsak till det här. Jag har ju inte sett några direkta blåsförändringar som kan relateras till strålning utan blåsan ser helt normal ut liksom urinröret. Hon är själv inne på att det måste ha varit en kramp som har släppt och jag är benägen att hålla med om det."

Enligt nämndens bedömning bör utgångspunkten för preskriptionstiden inte anses infalla tidigare än när patienten fått ett objektivt sett någorlunda säkert underlag med avseende på de faktiska förhållanden hon vill lägga till grund för sitt anspråk. Nämnden anser inte att patienten vid något av de båda ovan återgivna sjukhusbesöken fått sådana besked att hon kunnat sätta skadan i samband med vården. Enligt nämndens mening kan det därmed inte anses framgå av utredningen att patienten fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande tidigare än tre år innan hon gjorde sin skadeanmälan. Preskription föreligger därmed inte.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2011/1029