2011:04

MS. Ej ytterligare ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799)

PATIENTEN har som patientskada anmält att hon har drabbats av förvärrat och förlängt lidande samt kvarstående besvär på grund av fördröjd diagnostisering och behandling av multipel skleros (MS). Hon var inte nöjd med bolagets bedömning och ansåg att hon har drabbats av förvärrat lidande på grund av att bromsmedicin mot MS inte sattes in tidigare. Den fördröjda medicineringen medförde en snabbare försämring av sjukdomen än vad som blivit fallet vid tidigare behandling. När diagnosen borde ha ställts, det vill säga i mars 2006, hade hon inte utvecklat sekundär progressiv MS och det hade i det läget varit möjligt att pröva olika medicineringsalternativ för att bromsa sjukdomsförloppet.

LANDSTINGENS ÖMSESIDIGA FÖRSÄKRINGSBOLAG, LÖF, bedömde att diagnosen MS hade kunnat ställas i början av mars 2006. Diagnosen ställdes i juni 2008. Ersättning har lämnats för förvärrat fysiskt och psykiskt lidande från och med den 3 mars 2006 till och med den 9 juni 2008. Ersättning kan dock inte lämnas för kvarstående besvär. Sjukdomsförloppet hade blivit detsamma från och med juni 2008 även om diagnosen hade ställts i mars 2006 och bromsmedicinering hade påbörjats tidigare.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att det inte förelåg rätt till ytterligare patientskadeersättning och lämnade följande motivering:

Enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen lämnas patientskadeersättning för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av felaktig diagnostisering.

Nämnden noterar att parterna är ense om att en diagnosfördröjning av multipel skleros, MS, föreligger för perioden från mars 2006 till juni 2008. LÖF har lämnat ersättning för sveda och värk med 24 000 kr avseende det fysiska och psykiska lidande som patienten kan antas ha haft under den aktuella perioden.

Det som nämnden har att ta ställning till är om den fördröjda diagnosen har påverkat utvecklingen av MS negativt, det vill säga lett till någon merskada utöver det lidande som sjukdomen innebär i sig. Patienten anser nämligen att en tidigare diagnos med all sannolikhet skulle lett till att bromsmediciner (interferonbehandling) kunnat stoppa sjukdomsförloppet, medan LÖF anser att förloppet hade varit detsamma.

Nämnden konstaterar att det finns flera yttranden av medicinskt sakkunniga i ärendet. Av dessa framgår sammanfattningsvis följande.

Överläkaren och docenten i neurologi PL har i utlåtande daterat den 7 januari 2009 bedömt att det är ytterst hypotetiskt att sjukdomsutvecklingen skulle ha blivit en annan om interferonbehandling satts in tidigare.

Ärendet har därefter underställts bedömning av överläkaren och docenten i neurologi ÅS. Denne har i yttrande av den 20 februari 2010 bedömt att det inte föreligger någon klinisk eller vetenskaplig evidens för att en diagnosfördröjning av MS med cirka två år med övervägande sannolikhet skulle ha haft en signifikant konsekvens för sjukdomsförloppet. Det föreligger inte heller tillräcklig evidens för att säga att patientens neurologiska tillstånd med övervägande sannolikhet hade blivit mindre påverkat om behandlingen hade satts in två år tidigare.

Patienten har till stöd för sin ståndpunkt åberopat ett intyg av leg. läkare OS daterat den 17 maj 2010. Han har anfört att fel diagnos har lett till att patienten behandlades med Methotrexate som inte har någon effekt på MS, att tidig behandling på skovvis förlöpande MS förbättrar prognosen samt att en tidigare bromsmedicinering för MS möjligtvis skulle ha kunnat förhindra eller skjuta upp sjukdomens sekundära progressiva fas.

Efter det kompletterande intyget från OS har ärendet på nytt bedömts av ÅS. I yttrande av den 28 juni 2010 anger han att det inte finns något stöd för att patienten till följd av behandlingen med Methotrexate har drabbats av någon merskada. I övrigt vidhåller han sin tidigare uppfattning och anser att det inte finns evidens för att påstå att behandling med betainterferon eller Copaxone med övervägande sannolikhet förmår förhindra eller fördröja utvecklingen av en sekundärprogressiv MS. En behandling med sådan kapacitet skulle innebära ett mycket betydelsefullt framsteg och skulle publiceras i såväl vetenskaplig litteratur som i FASS.

Enligt nämndens samlade bedömning av det anförda är det inte med tillräcklig grad av sannolikhet visat att sjukdomsförloppet hade varit ett annat om patienten hade fått diagnosen och behandlingen två år tidigare. Det är således inte övervägande sannolikt att patienten har orsakats någon bestående personskada som beror på diagnostiseringen. Rätt till ytterligare patientskadeersättning föreligger därför inte.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2011/307