2010:11

Hjärtinsufficiens. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller kvinna som år 2007, vid 59 års ålder, konstaterades ha hjärtsvikt. Patienten anmälde fördröjd diagnos av hjärtförstoring sedan år 1999 då skänkelblock konstaterades. Hon har varit föremål för utredning vid hälsocentral och sedan år 2000 även vid medicinklinik.

Patienten sökte den 10 januari 2000 vid hälsocentralen på grund av oregelbunden hjärtrytm och värk i bröstet med andfåddhet då hon ansträngde sig. Hjärtat undersöktes den 12 januari 2000 och var då utan anmärkning. EKG undersökning, dvs ultraljudsundersökning av hjärtat, visade vänstersidigt skänkelblock (störning i elektriska signaler till vänster kammare). Detta var sedan tidigare känt. Vid besök den 6 juli 2000 meddelade hon att hon hade tryck över bröstet. EKG-undersökning visade som tidigare vänstersidigt skänkelblock och inget nytillkommet sedan föregående undersökning i januari. Genomfört arbetsprov den 7 september 2000 gav inga klara hållpunkter för kardiopulmonell begränsning dvs något fel på lungor eller hjärta. Vid besök hos sjukgymnast den 30 oktober 2000 tyckte hon sig ha mer tryck över bröstet och kände sig tungandad. Ny EKG-undersökning utfördes dagen efter. Resultatet var oförändrat sedan föregående undersökning. Förnyad EKG-undersökning den 6 november 2000 visade inte någon förändring jämfört med de tidigare, tagna i januari och oktober. Man utfärdade remiss till medicinklinik för bedömning.

Patienten undersöktes vid medicinklinik den 7 november 2000 och efter denna undersökning bedömdes fortsatt hjärtutredning inte vara aktuell.

EKG-undersökning genomförd vid besök på hälsocentralen den 12 september 2002 visade liksom tidigare vänstersidigt skänkelblock. Ett arbets-EKG som togs den 20 mars 2003 visade normal arbetsförmåga och var väsentligen oförändrat sedan tidigare undersökning den 7 september 2000. Vid undersökning den 1 oktober 2004 hade hjärtat regelbunden rytm. Den 9 februari 2005 var patienten kardiellt kompenserad med regelbunden grundrytm på cirka 70/minut med enstaka extraslag och det förelåg inga hörbara bi- eller blåsljud. Man gick tillsammans med patienten igenom genomförda undersökningar som innefattat 3 arbetsprov utan hållpunkter för coronar insufficiens. EKG-undersökning hade visat mindre hypokinesi (sparsamt rörelsemönster) i nedre delen av septum (skiljeväggen mellan höger och vänster hjärtkammare) och en myocardscintigrafi (metod att studera blodflödet i hjärtats kranskärl) hade varit invändningsfri. Hon hade således inga tecken på ischemisk hjärtsjukdom (sjukdom pga otillräcklig blodtillförsel).

Patienten genomgick vid medicinklinik förnyad EKG-undersökning den 21 september 2007 på grund av försämrad kondition. Undersökningen visade kraftigt förstorad vänsterkammare med generellt uttalad hypokinesi. Hon remitterades därför för hjärtsviktbehandling och behandlades med läkemedel (Monopril och Seloken). Det framkom att det förelåg hereditet för hjärtsjukdom med aortadissektion hos modern och hjärtinfarkt hos fadern. Man bedömde därför att patienten skulle kunna vara aktuell för behandling med sviktpacemaker. Hennes mediciner gav biverkningar och hon hade även besvär med födoämnesallergi. Man utfärdade därför remiss den 27 mars 2008 till regionsjukhus för ställningstagande till behandling med sviktpacemaker. Den 2 juni kom patienten till ett universitetssjukhus hjärtcentrum för inläggande av sviktpacemaker. Hon fick under vårdtiden en pacemaker inlagd komplikationsfritt och kunde skrivas ut den 4 juni 2008 i gott tillstånd med fortsatta kontroller vid hemortssjukhuset.

PATIENTEN anförde att det den 14 april 1999 upptäcktes att hjärtat inte fungerade bra då ett vänstersidigt skänkelblock diagnostiserades. Någon remiss till hjärtspecialist utfärdades inte. Hon sökte från den 15 april 1999 till den 20 november 2000 läkare vid 20 tillfällen på grund av andfåddhet, trångt i bröstet, orkeslöshet samt värk i armar och ben. Någon hjälp fick hon inte och någon hjärtutredning var inte aktuell. Hon sökte sedan hjälp några gånger och vid ett besök den 9 februari 2005 fick hon besked om att tidigare arbets-EKG-undersökning för två år sedan inte hade visat något hjärtfel. Hon sökte sedan den 24 oktober 2005 och hon fick inte heller då någon hjälp.

I september 2007 skickade hennes allergiläkare remiss för undersökning av hjärtat med ultraljud och hon fick tid för undersökning inom en vecka. Efter ultraljudet blev hon inlagd direkt då undersökningen visat kraftig hjärtförstoring. I juni 2008 fick hon en pacemaker inlagd och genast försvann besvären med värk i benen och värken i bröstet och hon var inte längre tungandad samt orkade gå i normal takt.

Hade någon läkare tagit problemen på allvar och låtit henne genomgå andra undersökningar än EKG taget den 13 mars 2003 till den 21 september 2007 hade hjärtsvikten upptäckts tidigare och hon hade sluppit hjärtförstoringen. Nu har hon en kraftig hjärtförstoring som inte har förändrats trots 18 månaders behandling. Hon har hela tiden fått kämpa för att få någon hjälp med hälsoproblemen. Läkarna har behandlat henne som om hon inbillat sig krämporna. När hon äntligen fått hjälp efter många års kamp, har stora obotliga skador skett i hennes kropp.

LANDSTINGENS ÖMSESIDIGA FÖRSÄKRINGSBOLAG, LÖF, bedömde att man vid vart och ett av de tillfällen hon sökt för sina besvär har ordinerat adekvata undersökningar och tolkat undersökningsresultaten på sätt som överensstämmer med allmänt vedertagen medicinsk praxis. Någon fördröjning med att ställa diagnos förelåg enligt bolagets bedömning inte.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att ersättningsbar patientskada förelåg och gjorde följande bedömning:

Enligt nämndens bedömning borde patientens hjärtinsufficiens ha kunnat diagnostiseras tidigare än vad som nu skedde. Från hösten 2005 borde patientens dåliga kondition, andnöd, arytmikänsla, trötthet, sömnproblem och tidigare konstaterad hjärtmuskelpåverkan ha lett till ytterligare hjärtutredning med förnyad ultraljudsundersökning och kardiologbedömning. En sådan hjärtutredning borde senast ha påbörjats den 24 oktober 2005. Man hade i sådant fall upptäckt en kraftigt förstorad vänsterkammare med uttalad hypokinesi och diagnosen dilaterad cardiomyopati hade kunnat ställas redan hösten 2005. En klar diagnosfördröjning med cirka två år föreligger således. Patienten har därför rätt till patientskadeersättning. Det ankommer på LÖF att utreda vilken ersättning som kan lämnas.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2009/973