2010:08

Subaraknoidalblödning. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en idag 53-årig kvinna som sökte akut för huvudvärk. Patienten har som skada anmält lidande och kvarstående besvär på grund av fördröjd/felaktig diagnos och behandling av hjärnblödning då hon sökte akut 2006-05-13 på medicinkliniken vid ett universitetssjukhus.

Patienten är boende i Iran men var på tillfälligt besök i Sverige.

Den 13 maj 2006 sökte hon på medicinkliniken på grund av huvudvärk. Hon hade i samband med att hon hostat till fått ont i nacken och besvären spred sig sedan upp mot huvudet och tinningarna. Hon hade kräkts ett par gånger och mådde illa. Hon hade tagit Alvedon i hemmet utan större effekt. Det framkom att patienten samma dag under cirka 30 minuter tvättat mattor för hand utomhus.

Vid undersökning var pupillreflex utan anmärkning, ingen nystagmus (ofrivilliga ögonrörelser), motorik i ansiktet utan anmärkning, finger-pek gick bra så länge patienten medverkade. Grov kraft i armarna var normal. Grasset normal (sträck upp armarna, blunda och håll kvar). Patienten fick Voltaren 75 mg intramuskulärt och smärtlindrades på detta. Besvären bedömdes vara muskulärt orsakade.

Den 17 maj 2006 sökte patienten neurologkliniken på grund av huvudvärk. Det var svårt att förstå patienten när hon talade via anhöriga. Hon var dock fullt vaken, reagerade prompt och tycktes ej ha någon talstörning på sitt modersmål. Ögonbottnar och ögonmotorik var utan anmärkning, ingen nystagmus. Symmetrisk i ansiktet, tunga och svalg. Grasset var negativ, inga pareser, normal tonus i muskulaturen. Sensibilitet tolkades normal, reflexer utan anmärkning, Babinskis tecken (då stortån går uppåt när ett spetsigt instrument dras framåt längs fotsulan) saknades bilateralt. Patienten gick lite osäkert men i princip med bibehållen balans. Inga hållpunkter får någon egentlig dystaxi (rubbning i samordningen av muskelrörelser) förelåg. Patienten var påtagligt öm motsvarande trapeziusmuskulaturen (muskel som rör skulderblad, nyckelben och huvud) och i muskulaturen upp mot nacken. Man bedömde att det sannolikt var muskuloskeletala besvär. Patienten fick Alvedon och skulle kortvarigt prova muskelavslappnande medel, Stesolid.

Den 22 maj 2006 återkom patienten till neurologkliniken på grund av huvudvärk, förvirring och buksmärtor. Datortomografi av hjärnan visade en hjärnblödning (subaraknoidalblödning). Patienten överfördes till en neurologklinik vid ett annat universitetssjukhus. Patienten genomgick embolisering av ett påvisat aneurysm. Den 29 maj överfördes hon tillbaka till den ursprungliga vårdgivaren för postoperativ vård. Patienten mobiliserades på avdelningen. Hon hade nedsatt finmotorik i höger hand men mobiliserades till uppegående med ett levande stöd. Patienten hade kvarstående relativt uttalad dysfasi vid utskrivningen den 2 juni 2006.

PATIENTEN anförde att hon innan skadan hade perfekt hälsa. Hon insjuknade plötsligt och uppsökte sjukhus. Man diagnostiserade något som efter två veckor visade sig vara fel diagnos. Det visade sig att patientens besvär var relaterade till den hjärnblödning som förelåg redan vid första besöket. På grund av detta misstag på sjukhuset har patienten kvarstående besvär såsom stamning, obrukbar höger kroppshalva och talfel.

LANDSTINGENS ÖMSESIDIGA FÖRSÄKRINGSBOLAG, LÖF, avböjde ersättning med följande motivering:

Enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen förstås med patientskada en personskada som orsakats av felaktig diagnostisering.

För att diagnostisering ska vara felaktig krävs att den avviker från allmänt vedertagen praxis. Denna anger en standard som anknyter till ett inom praktisk medicin utvecklat handlingsmönster vid utredning och tolkning av ett speciellt symtom. Om en läkare på grund av iakttagbara symtom ställer en diagnos som senare visar sig vara felaktig, blir en följdskada av detta inte i och för sig en skada som ska ersättas. Endast om en inom aktuellt specialistområde erfaren läkare borde ha dragit rätt slutsats av iakttagbara symtom kan ersättning bli aktuell. Utifrån tillgängliga anamnestiska uppgifter samt fynd vid statusundersökning var den diagnos som ställdes den mest sannolika, nämligen att värken utgick från nackmuskulaturen. Vid första besöket på akutmottagningen gjordes denna bedömning av en AT-läkare och vid det andra besöket av en erfaren specialist i neurologi.

Mot bakgrund av ovan nämnda förhållanden finner vi att faktiskt iakttagbara symtom tolkats i överensstämmelse med allmänt vedertagen praxis. Vi anser följaktligen att patienten fått en riktig vård och behandling för de besvär hon uppvisat samt att det inte var medicinskt motiverat att behandla henne tidigare än som nu blev fallet. Under sådana förhållanden föreligger ingen patientskada.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att patienten hade rätt till ersättning och gjorde följande bedömning:

I detta fall har en tidigare i princip frisk kvinna insjuknat i akut svår huvudvärk, illamående och kräkningar. Man borde därför åtminstone när patienten den 17 maj 2006 åter sökte sjukhusvård för sina besvär ha misstänkt att en subaraknoidalblödning uppkommit och undersökt hennes hjärna med datortomografi. En sådan undersökning hade påvisat blödningen. Nu gjordes denna undersökning först den 22 maj 2006. Enligt nämndens bedömning har denna diagnosfördröjning på fem dagar påverkat det följande sjukdomsförloppet. Patienten har därför rätt till patientskadeersättning. Det ankommer på LÖF att utreda vilken ersättning som kan lämnas.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2009/768