2010:02

Båtbensfraktur. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en man född år 1948 som den 6 mars 2007 ådrog sig ett brott på vänster båtben (scaphoideum) efter att ha fått ett slag av terrängfordonsstyre mot vänster handflata. Anmälan gäller skada till följd av felaktig och fördröjd diagnostisering av frakturen och skadan består i förlängt lidande samt komplikation i form av utebliven läkning (pseudoartros).

Patienten uppsökte den 7 mars 2007 ortopedakuten efter att ha fått ett slag av terrängfordonsstyre mot vänster handflata. Patienten uppgav att han successivt fått mera ont framför allt över nedre delen av armbågsbenet (ulna). Vid undersökning konstaterades normal motorik och sensibilitet. Vid vridning av handleden angav patienten smärta, dock inte mycket smärta vid uppåt- och nedåtböjning av handleden. Patienten var palpationsöm (trycköm), främst över nedre delen av armbågsbenet. Röntgenundersökning av vänster handled och hand visade ingen fraktur eller felställning. Läkaren ställde diagnosen ”Kontusion hand, handled vä”.

Av bilaga till skadeanmälan framgår att patienten därefter haft privata läkarkontakter och fått recept på smärtstillande och inflammationshämmande mediciner.

Ny röntgenundersökning som utfördes den 5 juli 2007 visade att det förelåg en pseudoartros efter midjefraktur i scaphoideum. Patienten opererades den 3 oktober 2007 med reposition (tillrättaläggande) av frakturen, stiftfixation samt bentransplantation från vänster höftbenskam. Röntgenundersökning i januari 2008 visade att frakturspalten i princip var utfylld och frakturen betraktades som läkt.

PATIENTEN framhöll att vänster hand var mycket svullen när han i mars 2007 uppsökte akutmottagningen. Handryggen var över 1 cm tjockare än normalt samt smärtade mycket. AT-läkaren som undersökte honom gjorde inte en korrekt bedömning och beskrivning av skadan, bl.a. angav läkaren att det var höger hand som patienten skadat. Både överläkare vid röntgenkliniken och överläkare på ortopediska kliniken på samma sjukhus har informerat patienten om att det, vid eftergranskning av de primära röntgenbilder som togs den 7 mars 2007, klart framgår att patienten hade en båtbensfraktur. En erfaren röntgenläkare borde ha noterat frakturen på båtbenet.

LANDSTINGENS ÖMSESIDIGA FÖRSÄKRINGSBOLAG, LÖF, avböjde ersättning med följande motivering:

Patientskadeersättning lämnas (enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen) om en personskada har orsakats av felaktig diagnostisering. En diagnosskada föreligger när faktiskt iakttagbara sjukdomstecken i samband med diagnostik förbisetts eller feltolkats och på grund härav behandlingsresultatet uteblivit, försämrats eller försenats. Bedömningen av den ifrågasatta diagnosen skall (enligt 6 § andra stycket patientskadelagen) göras med utgångspunkt i hur en specialist eller annan erfaren yrkesutövare inom området skulle ha gjort eller vilka slutsatser denne skulle ha dragit av de undersökningsresultat som låg till grund för diagnosen.

Vi har, efter samråd med våra medicinska rådgivare (inom området röntgenologi samt inom ortopedisk kirurgi), bedömt att faktiskt iakttagbara symtom tolkats i överensstämmelse med allmänt vedertagen medicinsk praxis. Vid akutbesöket den 7 mars 2007 uppvisade patienten besvär av smärtor framför allt ulnart, det vill säga på den motsatta sidan från båtbenet räknat. Anamnesen (patientens egen redogörelse för sin sjukdom och dess tidigaste yttringar) och de kliniska undersökningsfynden talade för en distorsion i DRU-leden (distala leden mellan strålbenet och armbågsbenet) snarare än skada i båtbenet. Någon misstänkt båtbensfraktur kan, enligt vår mening, inte heller påvisas vid den primära röntgenundersökningen den 7 mars. Eftersom det inte förelåg någon klinisk eller röntgenologisk misstanke om en båtbensfraktur vid det primära läkarbesöket, var det inte indicerat att göra om röntgenundersökningen inom 10 dagar, eller komplettera med datortomografi alternativt magnetkameraröntgen (MR). Vi har således funnit att någon fördröjd diagnostisering eller behandling av patientens vänstersidiga båtbensfraktur inte kan anses föreligga. Under sådana förhållanden föreligger inte någon ersättningsbar patientskada enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att ersättningsbar patientskada förelåg och gjorde följande bedömning:

Det är mycket vanligt att scaphoideumfrakturer orsakas av slag mot handflatan och det är väl känt att dessa frakturer oftast inte ses vid akut röntgenundersökning. Vid kvarstående besvär ska därför en ny undersökning (med röntgen, scintigrafi eller MR) göras efter en till två veckor. Patienten har anfört att man vid eftergranskning av röntgenbilder från den 7 mars 2007 kunde se en frakturlinje och att en erfaren röntgenläkare borde ha kunnat upptäcka frakturen redan i samband med den första undersökningen. Nämnden vill dock påpeka att linjen som syns är en fin kontrastlinje som fortsätter utanför scaphoideum och nämnden instämmer därför i tillfrågad röntgenläkares bedömning att någon fraktur inte kunde ses på de primära röntgenbilderna.

Däremot delar nämnden inte LÖF:s bedömning att symptomen tolkats i överensstämmelse med vedertagen medicinsk praxis. Möjligen var undersökningen inte tillräckligt noggrann, men framför allt skulle patienten ha uppmanats att vid kvarstående besvär återkomma om ca 10 dagar för ytterligare utredning och då hade frakturen med övervägande sannolikhet upptäckts. Det föreligger därmed en ersättningsbar diagnosfördröjning och det ankommer på LÖF att utreda följderna av denna.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 2009/850