2009:15

Diagnosfördröjning av cancer. 25 000 kr för oro och ängslan. Jfr 2003:01.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

8 § patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en vid behandlingstillfället 60-årig kvinna som anmält ökat fysiskt och psykiskt lidande samt försämrad prognos på grund av fördröjd/felaktig diagnos och behandling av cancer i höger äggledare. Fördröjning har skett från och med april 2002 och behandlingen har skett på kvinnokliniken vid ett centrallasarett. 2003-04-22 opererades hon akut med borttagande av livmodern. Hade denna operation gjorts hösten 2002 hade patienten säkert varit frisk i dag. Nu går hennes sjukdom ej att bota.

Av bolagets (PSR/LÖF:s) UTREDNING framgår att patienten 2002-04-26 kom på remiss från vårdcentralen till kvinnokliniken vid centrallasarettet på grund av besvär nere till höger i buken, ökad mängd flytningar och spottings (småblödningar). Patienten hade kommit i klimakteriet vid cirka 45 års ålder. Hon hade hereditet för bröstcancer, 2 systrar hade insjuknat i detta. Därutöver hade hon en hel del hjärtbesvär, tablettbehandlad hypertoni, kärlkramp samt enligt patienten ett aortaaneurysm som ej var nödvändigt att operera. Hon hade även haft en misstänkt mindre hjärtinfarkt.

2002-05-28 opererades patienten med hysteroskopi och abrasio (skrapning av livmodern) på grund av blödningar från livmodern. Den mikroskopiska undersökningen av skrapmaterialet visade en godartad bild. Man bedömde att patienten behövde hormonbehandling av slemhinnorna i underlivet som var väldigt tunna och lättblödande.

2002-10-02 sökte patienten på nytt på grund av problem med blödningar. Efter undersökning och ultraljud bedömdes patienten ha blödning på grund av atrofi av livmoderslemhinnan och hon rekommenderades hormonbehandling (Ovestrin). Vidare remitterades patienten för colonröntgen samt rektoskopi.

2002-12-03 sökte patienten på nytt på grund av blödningar som tilltagit och hon hade ont i högra nedre delen av buken som vid kraftig mensvärk och även ont i korsryggen. Ny remiss för ultraljudsundersökning utfärdades för ställningstagande till ytterligare åtgärd.

2002-12-09 var patienten på ultraljudsundersökning varvid slemhinnorna i livmodern bedömdes vara lite tjockare (5 mm), varför en ny hysteroskopi och skrapning utfördes 2003-01-14. Man utförde även cystoskopiundersökning av blåsan för att se om blödningen möjligen kom därifrån. Även denna gång fick man en godartad cellbild vid mikroskopisk undersökning av slemhinnan från livmodern.

2003-02-20 vid ny bedömning och undersökning hade patienten sparsam brun flytning från livmoderhalsen. Man kände möjligen någon resistens upp till höger, (ultraljud hade tidigare visat på myommisstänkt förändring i livmodern). På grund av patientens uttalade besvär och svårigheten att komma till diagnos, beslöt man att gå vidare med operation med borttagande av livmodern, trots patientens komplicerade medicinska sjukdomar. En remiss skrevs till medicinkliniken för bedömning av operabiliteten. Under tiden kontaktade patienten kvinnokliniken vid ett universitetssjukhus då hon önskade bli opererad där i stället.

2003-04-09 sökte patienten vårdcentralen för en nyupptäckt knuta på halsen. Knutan punkterades och man fann maligna celler. Av denna anledning inkom patienten 2003-04-14 till medicinkliniken. I samband med detta gjordes den tidigare begärda medicinska bedömningen av patienten och man ansåg att hon ur kardiell synvinkel kunde genomgå den tidigare planerade operationen med borttagande av livmodern. Patienten planerades för operation till 2002-05-14 men 2003-04-21 inkom patienten akut för fortsatt cancerutredning.

2003-04-22 opererades patienten subakut med borttagande av livmodern, äggstockar och äggledare. Den mikroskopiska undersökningen som gjordes visade cancer utgången från höger äggledare med spridning till oment (tarmkäx). Då det även fanns spridning till lymfkörtel ovanför nyckelbenet rörde det sig om en spridd sjukdom (stadium IV).

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) avböjde ersättning med följande motivering:

Enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen förstås med patientskada en personskada som orsakats av felaktig diagnostisering.

För att diagnostisering ska vara felaktig krävs att den avviker från allmänt vedertagen praxis. Denna anger en standard som anknyter till ett inom praktisk medicin utvecklat handlingsmönster vid utredning och tolkning av ett speciellt symtom. Om en läkare på grund av iakttagbara symtom ställer en diagnos som senare visar sig vara felaktig, blir en följdskada av detta inte i och för sig en skada som ska ersättas. Endast om en inom aktuellt specialistområde erfaren läkare borde ha dragit rätt slutsats av iakttagbara symtom kan ersättning bli aktuell.

Utredning och bedömning av patientens symtom har skett på vedertaget sätt. Det fanns inte skäl att föreslå hysterektomi tidigare än som skedde. Dessutom behövde man utreda om patientens övriga sjukdomar utgjorde kontraindikation. Ca 125 är ett prov som endast tas på misstanke om äggstockscancer och då ska också ultraljud ha påvisat förändring på äggstocken. Datortomografi används inte för diagnostisering av äggledarcancer.

Mot bakgrund av ovan nämnda förhållanden finner vi att faktiskt iakttagbara symtom tolkats i överensstämmelse med allmänt vedertagen praxis. Vi anser följaktligen att patienten fått en riktig vård och behandling för de besvär hon uppvisat samt att det inte var medicinskt motiverat att behandla henne tidigare än som nu blev fallet. Under sådana förhållanden föreligger ingen patientskada. Patientens ersättningskrav har därför avvisats.

PATIENTEN ville i sin skrivelse till Patientskadenämnden framförallt framhålla att det tog tid mellan hennes första kontakt med sjukvården och operationen, från maj 2002 till april 2003. Tidigare vård hade med säkerhet minskat cancerns spridning, förlängt hennes liv och eventuellt hade hon sluppit efterbehandling med cellgifter. Cellgiftsbehandlingen har lämnat efter sig bestående men som patienten kommer att få leva med resten av sitt liv, t.ex. förlust av känsel i händer och fötter. Nu har cancern kommit igen, varför hon återigen går på cellgifter.

PSR har därefter översänt ärendet till Patientskadenämnden med frågeställningen om ersättningsbar patientskada föreligger.

PATIENTSKADENÄMNDEN gjorde en första bedömning av ärendet i april 2008 varvid ärendet bordlades och återremitterades till PSR för ytterligare utredning.

PSR bedömde att man borde ha utrett patienten ytterligare efter den ultraljudsundersökning som gjordes 2003-02-20. Om så hade skett, hade en operation kunnat påskyndas och utförts fyra veckor tidigare. Fördröjningen på fyra veckor har inte förändrat behandlingsupplägget eller prognosen. Det är inte heller övervägande sannolikt att fördröjningen medfört någon objektivt mätbar tumörtillväxt.

Ärendet skickades på nytt till Patientskadenämnden, nu med frågeställningen om det föreligger diagnosfördröjning utöver de fyra veckor PSR har godkänt och om diagnosfördröjningen har medfört patientskada utöver den akuta tiden på fyra veckor.

PATIENTSKADENÄMNDEN gjorde följande bedömning:

Nämnden gör samma bedömning som PSR och anser på de skäl bolaget anfört att diagnosfördröjningstiden uppgår till fyra veckor.

Med utgångspunkt från med. dr H:s yttrande 2009-01-16 anser nämnden att diagnosfördröjningen inte har haft någon inverkan på behandlingens utformning eller sjukdomsprognosen.

Vid diagnosfördröjning av cancersjukdom, där den försenade diagnostiken med övervägande sannolikhet har medfört en tillväxt av tumören, lämnas enligt praxis en ideell ersättning med 25 000 kr
för det psykiska lidande som patienten därigenom drabbats av med oro och ängslan för att risken för återfall och försämring av prognosen kan ha ökat.

Enligt PSR:s medicinske rådgivare i onkologi är det inte övervägande sannolikt att fördröjningen medfört någon objektivt mätbar tumörtillväxt. Det ligger dock i sjukdomens natur att tumörstorleken ökar kontinuerligt, även om tillväxten är svår att objektivt verifiera. Det är därför rimligt att patienten upplever en oro för att den fördröjda diagnosen/operationen ändå kan ha fått konsekvenser för sjukdomsförloppet. Patienten har i sina skrivelser till PSR också starkt påtalat en oro för ett framtida återinsjuknande. Då det rör sig om en ideell ersättning enligt schablon, anser nämnden att man bör vara relativt generös med att medge sådan ersättning, även då det, som i detta fall, föreligger en kortare fördröjningsperiod. Nämnden anser således att patienten är berättigad till ideell ersättning med 25 000 kr för det psykiska lidande som den fördröjda diagnosen har medfört.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 819/2007