2009:13

Utbetalning/fördelning av inkomstlivränta vid ”ersättningstak”.

TILLÄMPLIGA BESTÄMMELSER

§§ 5.5 och 11 i tillämpliga ersättningsbestämmelser från år 1991. Numera 8 och 10 §§ patientskadelagen (1996:799)

Behandlingsskadan utgörs av en hjärnskada som har uppkommit till följd av försenad diagnos och behandling av svimningsattacker. Diagnosförseningen, som orsakades 1994, har lett till ett hjärtstillestånd som sedan har medfört en hjärnskada. Behandlingsskadan medför 83 % medicinsk invaliditet i 1996 års medicinska tabellverk.

TVISTEN GÄLLER om patienten har rätt att få ersättning för verklig inkomstförlust, beräknad som skillnaden mellan inkomst som oskadad och utgående samordningsförmåner, utbetald så länge försäkringsbeloppet räcker, vilket yrkas av patienten.

PSR/LÖF har som inställning att detta inte kan medges. Försäkringsbeloppet är begränsat till 5 000 000 kr i skadan. Det kvarvarande försäkringsbeloppet räcker inte till för att täcka den inkomstförlust som skadan medför. Kvarvarande försäkringsbelopp ska i ett fall som detta, där arbetsoförmågan är total och definitiv, betalas ut genom en årlig inkomstlivränta som fördelas under samtliga år då inkomstförlust uppkommer och under samtliga år som pensionsförlust uppkommer.

I UTREDNINGEN anges att när ersättningen i skadan hade avräknats till och med 2005, återstod 2 908 377 kr av försäkringsbeloppet. Livräntekostnaden motsvarande skälig levnadsnivå uppgick till 3 251 051 i januari 2006. LÖF beviljade belopp ex gratia, utöver det enligt försäkringsvillkoren gällande försäkringsbeloppet, för att täcka kostnaden för en livränta motsvarande skälig levnadsnivå. En sådan skälig levnadsnivå låg på en total årsinkomst, livränta och samordningsförmåner, på ca 210 000 kr 2006.

Vid en slutlig beräkning i juni 2006 bestämdes så livränta att utgå fram till 65 år till 116 040 kr per år. Från och med 65 års ålder sänks livräntan till hälften. Ersättningen från 65 år utgör ersättning för pensionsförlust. Med livräntan beräknad på detta sätt uppgick patientens totala inkomster – inklusive sjukersättning till 211 926 kr per år räknat i juni 2006.

LÖF kan i och för sig vitsorda att patientens inkomster skulle ha uppgått till 373 700 kr per år 2006, om behandlingsskadan inte hade inträffat. Det är otvistigt i sig att det är behandlingsskadan som är orsak till patientens totala och bestående arbetsoförmåga.

PATIENTEN yrkar på att ersättning för inkomstförlust ska betalas genom livränta. Inkomstförlusten ska då beräknas som den inkomst han hade haft om skadan inte hade inträffat, minus samordningsförmåner och förlusten ska ersättas fullt ut till dess att försäkringsbeloppet är förbrukat.

Patienten avser att kräva Uppsala läns landsting på full ersättning för inkomstförlust, när försäkringsbeloppet är förbrukat. Han anser att han därmed inte är beroende av LÖF – ersättningen för sin försörjning, eftersom han anser sig ha ett avtal med Uppsala läns landsting som innebär ett åtagande från landstinget att svara för ersättningen när försäkringsbeloppet i patientförsäkringen är förbrukat.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) gjorde följande bedömning:

Försäkringsbeloppet är således begränsat till 5 000 000 kr i skadan. Försäkringsbeloppet i skadan räcker inte till att kompensera för den faktiska inkomstförlust som skadan medför. Se ovan under Tvisten gäller. För att tillförsäkra patienten en skälig levnadsnivå har försäkringsgivaren LÖF medgivit ett belopp ex gratia.

Enligt gällande försäkringsvillkor Patientförsäkring vid behandlingsskada, ersättningsbestämmelser från och med 1991-07-01 § 5 punkt 5, ska ersättning för inkomstförlust lämnas i form av livränta om ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadades försörjning och särskilda skäl inte talar däremot. Detta synsätt överensstämmer också med skadeståndslagens bestämmelser, så som de uttrycks i lagens förarbeten.

I detta fall uppbär patienten ersättning på garantinivån för sjukersättning, ca 95 000 kr per år 2006, utöver livräntan. Livräntan är därmed av väsentlig betydelse för patientens försörjning och kommer så att vara allt framgent. Det är därmed inte möjligt att betala ersättningen för inkomstförlust under annan period. Det förhållandet att patienten eventuellt kan få ersättning från annan betalare för skadan förändrar inte det förhållandet att patientförsäkringen primärt har att kompensera förlusten, inom ramen för försäkringsbeloppet.

Noteras ska att när det gäller den del av ersättningen som är beviljad ex gratia, så är det LÖF som exklusivt äger rätt att besluta om denna. LÖF har beviljat ex gratia-beloppet helt under förutsättningen att patienten ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå i ett livsvarigt perspektiv, inklusive ersättning för pensionsförlust. För närvarande, 2008, uppgår den livränta som patienten uppbär från LÖF till 119 830 kr per år.

PATIENTEN anförde följande:

Tvisten gäller, hur inkomstförlusten skall beräknas i fall, då försäkringsbeloppet är begränsat. Vägledning ges i gällande ersättningsbestämmelser fr.o.m. 1991-07-01. Här hänvisas till 5 kap. 1–5 §§ skadeståndslagen. Ett flertal avgöranden i HD fastslår, att den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte alls hade inträffat, se exempelvis NJA 1998:58. B har ingett ett omfattande material, som visar vad B borde ha haft som inkomst, om han varit oskadad. PSR har varit medveten om hur inkomstunderlaget införskaffats och vitsordar i upprättat PM, att årsbeloppet för B per år 2006 skulle ha uppgått till 373 700 kr. Skulle en så beräknad inkomstförlust ersättas, räcker inte försäkringsbeloppet under B:s beräknade återstående livstid. Fråga är då, om inkomstförlusten skall ersättas fullt ut eller nedsättas. Härvid bör stor vikt tillmätas B:s egen uppfattning. Det kan vara betydelsefullt för honom att kunna planera sin framtid efter de förhållanden som skulle ha gällt, skadan förutan. I doktrin, se bl.a. Hellner, uttalas, att äldre tiders mer förmyndaraktiga inställning skall få vika till förmån för individens egen bestämmanderätt. Högre ersättning nu ger B större möjligheter att leva ett liv med bättre livskvalitet.

B har fått vissa kostnader ersatta av PSR och den allmänna sjukvården ersätter vad man kan kalla grundförmåner. Mer kvalificerad vård ersätts dock inte. Det finns privata vårdgivare som ger kvalitativ individanpassad neurorehabilitering. Som exempel kan nämnas företaget NeuroOptima, som specialiserat sig på att ge vård i s.k. berikad miljö. Resultaten har varit goda och vården är vetenskapligt beskriven. Sådan rehabilitering är riktad mot såväl fysiska som kognitiva problem. B har på egen bekostnad deltagit i sådan vård, som han upplever mycket positiv. B har fem assistenter, som kan delta i vården för att hemmavid sedan praktisera sina erfarenheter. Bekymret är att vårdkostnaden är hög. Skulle B uppbära den inkomst han borde ha enligt också PSR:s uppfattning, skulle han kunna tillgodogöra sig sådan utvecklande vård i större utsträckning. Kalmar saknar denna kompetens. Det finns även en hel del vardagsnyttigheter som skulle kunna hjälpa B. Som exempel kan nämnas taktil massage, kognitiv undervisning, musikterapi, möjlighet gå på gym oftare, kunna köpa tandemcykel och annan mer exklusiv maskinell utrustning m.m. B är i dag 37 år gammal. Han är således i en ålder, då han fullt ut kan tillgodogöra sig träning om förutsättningar i övrigt föreligger.

Man måste också se till B:s totala livssituation. Hans föräldrar har byggt upp ett försäkringsskydd. Jag bilägger kopia av inhämtade upplysningar (med uppgift om fondförsäkringar med aktuellt värde på sammanlagt 579 906 kr) och påpekar, att värdena för dagen är låga – påverkade av den finansiella oron. Kapitalförsäkringarna kan lyftas, när behov uppstår. B:s fader är född 1931, modern är född 1933. De har byggt upp en förmögenhet om ca 5 miljoner, varvid bostadsfastigheten är upptagen till taxeringsvärdet. B är en av tre arvtagare och kommer sålunda att kunna räkna med en tredjedel i arv. B själv har en förmögenhet om ca tre miljoner, varvid bortses från värdet på den fastighet han bebor jämte sina assistenter.

Som framgår av Patientskadelagen har B rätt att kräva skadestånd av skadevållaren. B har så gjort och jag bilägger kopia av en 06 11 21 daterad skivelse som ett tidigare ombud lämnat till Landstinget i Uppsala län. Landstinget bekräftar i brev 2007-07-02, att Landstinget påtar sig ansvaret för den fortsatta ersättningen till B, när kostnadstaket har uppnåtts. PSR omnämner detta förhållande i förbigående och nämner inte alls att Landstinget gett ett bindande åtagande. PSR talar om att patienten eventuellt kan få ersättning – – –”. PSR:s skrivsätt förvånar. Tidigare ombudet har fått ett förtydligande, se brev 2009-03-30. Här framgår än en gång att B kan räkna med att livräntebetalningen kommer att fortsätta, när pengarna tar slut hos PSR. Landstinget har härvid som underlag för sitt beslut haft B:s skrivelse till Landstinget, där B nämner att han förbehåller sig rätten att begära högre ersättning, som motsvarar skälig livränta.

Sammanfattning

PSR framhåller som stöd för sin uppfattning, att livräntan måste vara av väsentlig betydelse för patientens försörjning. Som framgår av ovanstående finns resurser att tillgå, om nödsituationer skulle uppstå.

I SOU 1995:33, om ersättning för ideell skada vid personskada, s. 75, framhålles att man i stor utsträckning bör ta hänsyn till den skadelidandes önskemål vid bestämmande av livränta. B bör ersättas efter den förlust han gjort. Garantier finns att B ej förlorar på bifall till talan. Syftet med PSR:s verksamhet är givetvis, att en skadelidande skall få maximal nytta av försäkringen. Skulle PSR:s uppfattning bli gällande, motarbetas syftet med lagstiftningen. Jag hemställer om bifall till B:s yrkande.

Till ombudets brev bifogades kopior av

1. tidigare ombuds brev 2006-11-21 till landstinget i Uppsala där det framställdes krav att landstinget, med hänsyn till det kostnadstak PSR har att ta hänsyn till, åtar sig att betala fortsatt ersättning till B när beloppet tagit slut hos PSR. B förbehåller sig rätten att hos PSR få fastställt vad skälig livränta borde vara.

2. landstingets brev 2007-07-02, där det bekräftas att Landstinget i Uppsala länpåtar sig ansvaret för den fortsatta ersättningen till B när kostnadstaket hos PSR har uppnåtts.

3. landstingets brev 2009-03-30, där man efter ombudets begäran om förtydligande av landstingets åtagande i brev 2007-07-02, anförde följande:

Då brevet skrevs utgick landstinget från att pengarna från PSR inte skulle räcka livsvarigt. Livräntebeloppet angavs därvid, på sätt som även anges i brev 2006-11-22 från advokatfirman, till 114 108 kronor per år. Vad landstinget åtog sig var således att fortsätta livräntebetalning om 114 108 kronor per år när pengarna tagit slut hos PSR. Sedvanlig uppräkning enligt lag om ändring av skadeståndslivräntor, Lag 1973:213, skulle givetvis tillkomma.

PSR/LÖF ANFÖRDE med anledning av de nytillkomna handlingarna efter delgivning följande:

Det förhållandet att patienten kan få ersättning från annan betalare för skadan förändrar inte det förhållandet att patientförsäkringen primärt har att kompensera förlusten, inom ramen för försäkringsbeloppet. LÖF avstår från att tolka innehållet i Landstingets erbjudande.

Patienten är relativt ung och de tillgångar som anges av patienten ger enligt vår bedömning inte några livsvariga garantier om försörjning.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att patienten har rätt att få ersättning för den verkliga inkomstförlusten, beräknad som skillnaden mellan den uppskattade inkomsten som oskadad och utgående samordningsförmåner, utbetald i form av livränta så länge försäkringsbeloppet på 5 000 000 kr räcker och lämnade följande motivering:

På grund av diagnosförsening drabbades patienten av hjärtstillestånd som ledde till en hjärnskada, vilken godkänts som behandlingsskada. Det är ostridigt att behandlingsskadan är orsak till patientens totala och bestående arbetsoförmåga. Av utredningen framgår att försäkringsbeloppet på 5 000 000 kr inte räcker till för att kompensera patienten för den faktiska inkomstförlust som skadan medför. PSR har vitsordat att patientens inkomster år 2006 skulle ha uppgått till 373 700 kr per år om behandlingsskadan inte hade inträffat. Enligt PSR uppgår det försäkringsmässigt beräknade kapitalbeloppet vid utgången av år 2005 till 2 908 377 kr.

Patienten har yrkat att ersättning för inkomstförlust ska betalas som livränta och att denna ska beräknas på grundval av den inkomst han skulle ha haft om skadan inte hade inträffat, minskad med samordningsförmåner. Han har vidare yrkat att full ersättning ska betalas till dess att försäkringsbeloppet är förbrukat. Som grund för detta har han angett att Landstinget i Uppsala län åtagit sig att, när försäkringsbeloppet är förbrukat, fortsätta utbetalning av livränta med ett belopp om i vart fall 114 108 kr per år jämte sedvanlig uppräkning enligt lag om skadeståndslivräntor. Vidare har han hänvisat till sina och föräldrarnas förmögenhetsförhållanden, varvid han bl.a. angett att han har en egen förmögenhet på ca tre miljoner kr. Därutöver har han som skäl för att utbetalning av livräntan ska ske med belopp som motsvarar den faktiska inkomstförlusten angett att han då kan tillgodogöra sig utvecklande vård på ett annat sätt än han nu har möjlighet till samt i ökad utsträckning få del av olika nyttigheter i sin vardag.

PSR har bestritt att livräntan ska betalas ut på det sätt som yrkats och gjort gällande att utbetalning ska ske genom en årlig inkomstlivränta som fördelas under samtliga år som inkomstförlust uppkommer och under samtliga år som pensionsförlust uppkommer. Som grund har angetts att livräntan är och kommer att vara av väsentlig betydelse för patientens försörjning, varför det inte är möjligt att betala ersättning för inkomstförlust under annan period än den PSR angett.

Enligt § 5 punkt 5.5 i tillämpliga ersättningsbestämmelser ska ersättning för inkomstförlust lämnas i form av livränta om ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadades försörjning och särskilda skäl inte talar mot detta. Bestämmelsen motsvarar vad som anges i 5 kap. 4 § första stycket skadeståndslagen (1972:207). Parterna är överens om att utbetalning ska ske i form av livränta. Tvisten gäller således inte formen för utbetalning av ersättningen utan under vilken tid och med vilka belopp livräntan ska betalas ut.

Livränta innebär att ersättning betalas med periodiska belopp under kortare eller längre tid. Några särskilda regler i övrigt om det sätt på vilket livränta ska betalas finns inte. Parterna får själva komma överens om tiden för utbetalning av livränta. I princip ska en livränta bestämmas så att den följer den beräknade förlusten så nära som möjligt.

I det aktuella ärendet har redan genom valet av ersättningsform beaktats att ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning. Beträffande tiden för utbetalning av livränta bör, i enlighet med vad som sägs i skadeståndslagens förarbeten, i stor utsträckning hänsyn tas till den skadelidandes önskemål (prop. 1975:12 s. 114 f. och 167 f.). Vidare ska andra förmåner som den skadelidande uppbär och dennes inkomstförhållanden i övrigt vägas in vid bedömningen.

Nämnden anser att det med hänsyn till såväl det åtagande som gjorts från Landstingets i Uppsala län sida som patientens ekonomiska förhållanden i övrigt, inte finns skäl att mot patientens vilja betala livräntan på det sätt som PSR angett. Ersättning bör därför betalas i form av livränta med utgångspunkt från patientens verkliga inkomstförlust, beräknad som skillnaden mellan den uppskattade inkomsten som oskadad och utgående samordningsförmåner, så länge försäkringsbeloppet på 5 000 000 kr räcker.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 431/2009