2008:12

Tarmoperation. Ej medicinskt motiverad behandling. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en 65 -årig kvinna med insulinbehandlad diabetes, Crohns sjukdom samt MS (multipel skleros) och neurogen blåsrubbning sekundär till MS. Patienten hade stomi.

Hon har tidigare tömt blåsan intermittent med hjälp av kateter. Sedan 1996 har hon haft en kvarliggande kateter i blåsan. Man gjorde ett försök 20051208 att förse patienten med en suprapubisk blåsfistel (kateter som via nedre delen av buken förs in i urinblåsan), men detta fick avbrytas. Hon genomgick ett nytt kirurgiskt ingrepp 20060109 då man med hjälp av ultraljud anlade en blåsfistel utan några större besvär. Hon mådde efter ingreppet väl. Hon återkom sedan 20060114 med kräkningar och smärtor i buken som även var uppspänd. Hon uppger att hon haft avföring i stomin dagen innan. Hon opererades därför 20060116 med aderhenslösning (frigörande av sammanväxningar) och ileocekalresektion (borttagande av tunntarm). En meter av tunntarmen avlägsnades och man tog bort den tidigare inopererade katetern och en annan kateter (KAD) placerades i urinröret. Efter utskrivningen har hon haft fortsatta buksmärtor och har knappast kunnat äta. Hon lades in 20060320 och vårdades inneliggande t.o.m. 20060420. Patienten hade stegrade inflammationsvärden men ingen feber. Hon behandlades med Betapred (kortisonpreparat) och antibiotikum samt fick även blodtransfusioner. Förbättrades kliniskt men hade fortsatta tarmbesvär från sin grundsjukdom d.v.s. Crohns sjukdom.

PATIENTEN har som patientskada anmält att hon i samband med inläggande avkateter i urinblåsan 20060109 vid urologisk/röntgenklinik har drabbats av tarmvred vilket medfört att man fick ta bort en meter av nedre delen av tunntarmen. Detta har lett till att hennes tarmsjukdom Mb Crohn har försämrats.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) avböjde ersättning med följande motivering:

Vi har bedömt att det var medicinskt motiverat att operera. Ingreppet utfördes enligt en medicinskt vedertagen metod och på vedertaget sätt. Trots att ingreppet utfördes med försiktighet med hjälp av ultraljud uppkom skada. Det går inte att med ultraljud urskilja att tarmkäxet (vävnader som ligger i det dubbelveck av bukhinnan i vars yttre del av tarmen ligger och fäster tarmen mot bukväggen) skulle ligga framför urinblåsan, vilket också är mycket ovanligt. Ingreppet med hjälp av ultraljud får betraktas som ett halvblint förfarande. Skadan har med tillämpning av facitresonemang inte varit möjlig att undvika. Någon annan behandlingsmetod som tillgodosett vårdbehovet på ett totalt sett mindre riskfyllt finns inte.

PATIENTEN har fört ärendet vidare till Patientskadenämnden och motiverat sitt krav på följande sätt:

Hon hade fått information om att det skulle röra sig om ett mindre ingrepp i syfte att slippa svidningar i underlivet och göra livet lättare. Då det inte rörde sig om en livsnödvändig operation hade hon avstått från ingreppet om hon vetat hur det kunde gå. Det har skett en försämring i hennes grundsjukdom, d.v.s. Crohns sjukdom. Hon anser därför att hon är berättigad till patientskadeersättning.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att ersättningsbar patientskada förelåg och gjorde följande bedömning:

Patienten har insulinbehandlad diabetes, Mb Crohn och MS. MS-sjukdomen har medfört en neurogen blåsrubbning som kräver ständigt blåsdränage. Sedan 1996 har hon haft kvarliggande kateter i blåsan, vilket innebär ökad risk för infektioner. P.g.a. problem med kateterstopp och sveda i underlivet, bytte man ut katetern (KAD) mot suprapubisk blåsfistel i januari 2006. Vid ingreppet perforerades tunntarmsmesenteriet. Tarmperforationen krävde operation med adherenslösning (frigörande av sammanväxningar) och ileocekalresektion (borttagande av tunntarm). Det postoperativa förloppet var komplicerat med buksmärtor, kräkningar och svårigheter att äta. Skadan har medfört kvarstående besvär med buksmärtor och en försämring av patientens tarmsjukdom Mb Chron.

Nämnden anser att indikationen för att anlägga blåsfistel var relativ. Patienten hade besvär med lokal irritation, men inga febrila urinvägsinfektioner. Infektionsrisken är lika stor vid KAD och suprapubisk kateter. Riskerna för läckage är också likvärdiga vid de båda behandlingsalternativen och skillnaden i hantering av dem är marginell. Med beaktande av patientens grundsjukdomar får indikationen också betraktas som så tveksam att det vid en samlad bedömning enligt nämndens mening inte var medicinskt motiverat att göra detta ingrepp. Patienten är således berättigad till ersättning för följderna av detta.

Ersättningsbar patientskada föreligger.

PATIENTSKADENÄMNDEN

176/2008