2008:11

Erfaren specialist. Ej ersättning. Jfr 2000:12.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en 52 -årig man med en högersidig axelskada. 2004-08-22 sökte patienten en ortopedisk klinik. Han hade under natten fallit framåt i en båt och slagit i höger axel och kunde inte använda armen. Axeln visade ingen luxation, det fanns aktiv abduktion (kunde lyfta armen utåt) cirka 20 grader, passiv abduktion 180 grader, motorik för biceps (muskel på överarmens framsida) u.a. och triceps (muskel på överarmens baksida) lätt smärtande. Ruptur på rotatorkuffen (senplatta i skulderleden) kunde inte helt uteslutas varför patienten fick en återbesökstid för kontroll efter 7 dagar.

2004-08-30 var patienten på återbesök och vid undersökning hade han normal elevation (kunde lyfta armen framåt), abduktion, bakåtextension. Med handen kom patienten kom upp på rumpan men inte helt upp på ryggen. Patienten märkte av smärtprovokation både vid inåt och utåtrotation. Det var jämförbar styrka med vänster arm, ingen palpationsömhet över rotatorcuffen. Patienten bedömdes ha restsymtom efter kontusion av axeln med föga misstanke om rotatorcuffskada varför man inte skulle utreda denna vidare. Patienten fick information om uppträning, rörelseträning och styrketräning samt att höra av sig om besvären skulle dra ut på tiden mer än 2 månader.

2005-01-17 uppsökte patienten Sophiahemmet eftersom han hade kvarstående besvär av viss svaghet och smärtor i vissa lägen. Han skickades på MRT för att kartlägga skadan. MRT visade en total ruptur av subscapularissenan (utgör en del av senplattan i rotatorcuffen).

PATIENTEN har som skada anmält förlängt och ökat lidande till följd av felaktig diagnos och behandling av en högersidig axelskada från 2004-08-22.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) avböjde ersättning med följande motivering:

För att diagnostisering ska vara felaktig krävs att den avviker från allmänt vedertagen praxis. Denna anger en standard som anknyter till ett inom praktisk medicin utvecklat handlingsmönster vid utredning och tolkning av ett speciellt symtom. Om en läkare på grund av iakttagbara symtom ställer en diagnos som senare visar sig vara felaktig, blir en följdskada av detta inte i och för sig en skada som ska ersättas. Endast om en inom aktuellt specialistområde erfaren läkare borde ha dragit rätt slutsats av iakttagbara symtom kan ersättning bli aktuell.

Trots liten misstanke om cuffruptur föranstaltades om klinisk kontroll efter en vecka. Status då hade förbättrats varför ingen ytterligare diagnostik drevs. Patienten uppmanades dock att höra av sig vid kvarvarande besvär längre än två månader. Vid fortsatta symtom i slutet av oktober hade sannolikt MRT utförts om patienten hade kontaktat sjukhuset. Sutur hade då kunnat ske inom tre månader, d.v.s. innan kroniska muskelfiberförändringar hade hunnit uppstå.

Mot bakgrund av ovan nämnda förhållanden finner vi att faktiskt iakttagbara symtom tolkats i överensstämmelse med allmänt vedertagen praxis. Vi anser följaktligen att patienten fått en riktig vård och behandling för sina besvär.

PATIENTEN förde ärendet vidare till Patientskadenämnden. Han ansåg att PSR:s beslut vilar på felaktig grund. Beslutet utgår från uppfattningen att behandlande läkare har dragit rätt slutsats av vid skadetillfället och därefter iakttagbara symtom. Patienten menar att en inom aktuellt specialistområde erfaren läkare borde ha dragit helt andra och därmed korrekta slutsatser av vid tiden iakttagbara symtom. Patienten åberopar intyg från två av Sveriges mest erfarna ortopeder inom området.

PATIENTSKADENÄMNDEN delade PSR:s uppfattning och gjorde följande bedömning:

Patienten uppsökte den 22 augusti 2004 akut ortopediska kliniken på Södersjukhuset efter att ha slagit i höger axel. Det förelåg vid undersökningen ingen fraktur eller luxation, men det fanns viss misstanke om rotatorcuffruptur. Patienten fick därför återkomma för en ny undersökning den 30 augusti 2004. Det fanns då kvar en del besvär i axeln men misstanken om rotatorcuffskada var mycket liten eftersom det t.ex. inte förelåg någon ömhet över cuffen. Det förelåg dock en inskränkt inåtrotation i axelleden, varför patienten uppmanades att återkomma inom två månader om han då hade kvarstående besvär.

Patienten återkom emellertid inte inom två månader utan först efter ungefär fyra och en halv månad uppsökte han Sophiahemmet där det då gjordes en MR-undersökning och subscapularisrupturen upptäcktes. Den efterföljande operationen försvårades av att muskelfiberförändringar då hade uppstått.

Enligt nämndens bedömning har patientens besvär den 22 och den 30 augusti 2004 undersökts och tolkats på ett riktigt sätt i enlighet med vedertagna behandlingsprinciper. Vid bedömningen av om faktiskt iakttagbara sjukdomstecken i samband med diagnostik tolkats i överensstämmelse med allmänt vedertagen medicinsk praxis ska den handlingsnorm tillämpas som gäller för en erfaren specialist inom området. Eftersom patienten uppsökte en ortopedklinik ska man enligt gällande praxis utgå från hur en erfaren ortoped skulle ha tolkat aktuella symtom och vilka åtgärder denne skulle ha vidtagit. Man kan däremot inte utgå från hur en specialist på just axelskador skulle ha handlat. Det är nämndens uppfattning att en erfaren ortoped skulle ha handlat på samma sätt som läkarna har gjort i detta fall.

Nämnden anser således att patientens besvär i augusti 2004 utretts och tolkats enligt allmänt vedertagen praxis. Om patienten vid fortsatta besvär hade uppsökt Södersjukhuset inom två månader, som han hade uppmanats till, hade med största sannolikhet en MR-undersökning gjorts som då skulle ha påvisat subscapularisrupturen och bristningen hade vid denna tidpunkt fortfarande varit möjlig att reparera på ett adekvat sätt. Nu dröjde det ytterligare cirka två och en halv månad innan patienten sökte vård för sina besvär.

Mot bakgrund av ovanstående anser nämnden att någon felaktig diagnostisering enligt patientskadelagens mening inte föreligger. Patienten har därför inte rätt till patientskadeersättning.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 158/2008