2007:06

Sänggrind. Bristande övervakning. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 5 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en kvinna född 1917 som 2005-03-04 ådrog sig en högersidig lårbensfraktur efter olycksfall i hemmet (äldreboende). Patienten kom in till en ortopedisk klinik 2005-03-04 och opererades 2005-03-07. Patienten klättrade över sin sänggrind två gånger 2005-03-12 och föll omkull varvid hon andra gången ådrog sig en vänstersidig lårbensfraktur.

Patienten avled 2006-10-17.

PATIENTEN anmälde den vänstersidiga lårbensfrakturen som patientskada.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) avböjde ersättning med följande motivering:

Patientskadeersättning lämnas för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av olycksfall i samband med undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd eller under sjuktransport eller i samband med brand eller annan skada på vårdlokaler eller utrustning.

Vid olycksfallsskada är det inte fråga om huruvida det överhuvudtaget varit medicinskt motiverat att behandla patienten, inte om valet av behandlingsmetod stod i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och inte heller om behandlingen borde ha utförts med tillämpande av en annan teknik etc. Med en olycksfallsskada i samband med en behandlingssituation avses en skada som uppkommit till följd av en plötslig och oväntat inträffande incident, som inte ingår i behandlingens normala förlopp och som inte har sin grundorsak i patientens konstitution eller hälsotillstånd.

Olycksfallsskyddet i patientskadelagen är inriktat på sådana olycksfall som har samband med vårdverksamheten. Kravet på samband med vården innebär inte att patienten måste vara i direkt kontakt med personalen när olycksfallet inträffar utan det räcker att han försätts i en situation som ger en förhöjd olycksfallsrisk. Ersättningsrätten kan sägas vara begränsad till de för vården speciella riskerna. Från försäkringsskyddet undantas de normala olycksfallsrisker som kan föreligga oberoende av vårdsituationen.

På vårdenheten gjordes bedömningen att patienten var i behov av sänggrindar för att undvika risk för fall från sängen. Patienten hade dessutom en höj och sänkbar säng som nattetid sänktes till den lägsta nivån. Personalbemanningen bestod av ordinarie personal och var fulltalig. Någon avvikelse från rutiner har inte skett i detta fall. Behov av extra tillsyn/ständig övervakning bedömdes inte föreligga.

Vi anser att olycksfallet inte har inträffat i samband med en vårdåtgärd. Patientens hälsotillstånd var inte sådant att hon behövde särskild tillsyn/ständig övervakning. Patienten har således inte försatts i en situation som ger en förhöjd olycksfallsrisk. Det föreligger därmed inte rätt till patientskadeersättning enligt 6 § första stycket 5 patientskadelagen.

Ingenting tyder heller på att skadan vållats genom fel eller försummelse av vårdpersonal. Det föreligger därmed inte någon rätt till ersättning på skadeståndsrättslig grund.

PATIENTENS ANHÖRIGA förde ärendet vidare till Patientskadenämnden och motiverade sitt krav på i huvudsak följande sätt:

Patienten borde antingen ha fått en säng som hon inte kunde ta sig upp ur eller också borde det ha ordnats kontinuerlig övervakning av henne under vårdtiden på sjukhuset. Detta eftersom patienten var kraftigt dement och inte visste var hon befann sig eller varför hon var där. Hon var ofta på väg upp ur sängen för att göra sina behov eftersom hon p.g.a. medicineringen inte kände så mycket smärta. Hon förstod aldrig att hon inte fick stiga upp och än mindre att hon skulle ringa på en klocka för att få hjälp. Detta visste personalen eftersom hon varit inlagd en hel vecka när olycksfallet inträffade. Dessutom måste personalen ha förstått att hon skulle falla om hon försökte ställa sig upp med ett ben nyss brutet och kraftiga mediciner i kroppen. Man framhåller att skadan hade kunnat undvikas vid minsta eftertanke hos vårdpersonalen som rimligen borde ha varit vana vid dementa personer och som sett patientens beteende.

Det gjordes på vårdavdelningen en bedömning i efterhand där man efter olyckan nattetid placerade hennes säng ute i korridoren utanför sköterskeexpeditionen för att tillgodose vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt. Att göra dessa åtgärder i efterhand är ett erkännande av att olyckan kunnat förhindras.

En annan liknande bedömning, som gjordes i efterhand, var att läkare på sjukhuset gav personalen vid patientens äldreboende direktiv om övervakning dygnet runt för att patienten inte skulle resa sig upp ur sin rullstol. Kommunen anställde därför en person på heltid för denna övervakning. Med andra ord togs nu patientens problem på allvar och nonchalerades inte som under tiden mellan det första och andra benbrottet. Åtgärderna borde ha gjorts omedelbart utifrån patientens förvirring, tydliga försök att sköta sig själv och motsvarande oförmåga att klara det.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att ersättningsbar patientskada förelåg och gjorde följande bedömning:

Redan klockan 20.40 den 12 mars 2005 noterades i journalen att patienten hade klättrat över sänggrindarna och ramlat på golvet. Klockan 22.30 samma kväll noterades att patienten ånyo hade klivit över sänggrindarna och att hon låg på golvet med smärta från vänster ben vid höften. Senare röntgenundersökning kunde påvisa en vänstersidig lårbensfraktur.

Nämnden anser att man efter den första olyckshändelsen klockan 20.40 borde ha haft en bättre övervakning av patienten och att man i sådant fall med övervägande sannolikhet hade kunnat förhindra det olycksfall som inträffade nästan två timmar senare och som orsakade en lårbensfraktur.

Genom att man efter det första olycksfallet inte satte in en utökad övervakning av patienten försatte man henne i en situation som gav en förhöjd olycksfallsrisk. Olycksfallsskador som uppkommer under sådana omständigheter berättigar till ersättning enligt 6 § första stycket 5 patientskadelagen.

Rätt till patientskadeersättning med anledning av den vänstersidiga lårbensfrakturen föreligger således.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 880/2006